Exenteration, enukleation och evisceration är de tre huvudsakliga kirurgiska metoderna som används för att behandla allvarliga sjukdomar i ögat. Av dessa tre är exenteration det mest radikala alternativet: ingreppet innebär borttagning av hela ögat, de tillhörande muskelstrukturerna och i vissa fall även en del av orbitaben (benet runt ögonhålan). Exenteration används vid avancerade former av ögoncancer, när andra behandlingsmetoder har visat sig otillräckliga.
Exenteration används i allmänhet som sista utväg för att behandla stora tumörer som sitter i eller runt ögonhålan, på ögonlocket eller ögonbulen, i synnerven eller på näthinnan. Ingreppet är ofta det enda alternativet för att helt avlägsna en elakartad tumör i ögat, en cysta eller bihålorna, samtidigt som risken för återfall minimeras efter att andra behandlingsformer har misslyckats.
Innan ett beslut om operation fattas genomförs grundliga undersökningar med datortomografi (CT) och ultraljud för att bedöma hur effektiv exenteration kan bli. Enligt en medicinsk granskning av ögonexenteration publicerad på PubMed.org utfördes majoriteten av ingreppen på grund av försummade maligna ögonskador. Detta tyder på att tidigare medicinsk rådgivning och snabbare behandling i många fall hade kunnat göra exenteration onödig.
Flera potentiella problem är förknippade med exenterationskirurgi. Det främsta, och oundvikliga, resultatet är den fullständiga och permanenta synförlusten i det borttagna ögat. Ingreppet kräver dessutom en mycket skicklig kirurg, eftersom de talrika muskelstrukturerna i ögonhålan måste hanteras med stor precision. Risken för bakteriella och virala infektioner efter operationen är också betydande.
Ett antal komplikationer kan uppstå efter operationen. Även om ny tumörtillväxt är relativt ovanligt kan cystor bildas i och runt ögonhålan. God smärtlindring efter ingreppet är viktig både för en korrekt läkning och för patientens välbefinnande. Långvarig smärta är det vanligaste problemet efter operationen och visar sig oftast som besvär med öronen, bihåleinflammation samt smärta kring ögonhålan.
Kosmetisk återuppbyggnad är ofta nödvändig för patientens komfort och livskvalitet. Direkt efter operationen kan patienten välja att bära en ögonlapp för att täcka såret. Efter en viss läkningstid kan olika typer av proteser, vanligtvis formade för att passa i ögonhålan, anpassas och användas. Proteser kan även förankras i ansiktsskelettet, men detta görs först när den postoperativa läkningen är helt avslutad. Utöver det fysiska omhändertagandet spelar även psykologiskt stöd en viktig roll, eftersom förlusten av ett öga kan vara en stor omställning för många patienter.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online