Borttagning av stenar i den gemensamma gallgången (CBD, engelska: common bile duct) är en typ av medicinskt ingrepp som berör gallblåsan och gallvägssystemet. Behovet av ett sådant ingrepp uppstår oftast när gallstenar som bildats i gallblåsan vandrar ut och blockerar gallgången. En blockering kan ge kraftiga smärtor, gulsot och i värsta fall allvarliga infektioner.
Det finns i huvudsak tre etablerade metoder för att avlägsna stenar från gallgången: öppen kirurgi, endoskopisk retrograd kolangiopankreatografi (ERCP) samt laparoskopisk utforskning av gallgången (LCBDE). När gallblåsan varken är infekterad eller sjuklig kan även litotripsi (stötvågsbehandling) eller kemiska lösningsmedel användas för att lösa upp stenarna.
Den öppna operationsmetoden är det mest invasiva alternativet vid borttagning av stenar i gallgången. Ingripet kräver en längre sjukhusvistelse och en betydligt längre återhämtningsperiod än de övriga metoderna. Under operationen görs ett cirka 15 centimeter långt snitt under högra revbenen, och gallblåsan tas vanligtvis bort samtidigt.
Eftersom risken för komplikationer är hög används denna metod idag främst hos patienter som inte kan genomgå varken LCBDE eller ERCP.
Vid ERCP förs ett endoskop in genom munnen, svalget, matstrupen, magsäcken och tolvfingertarmen fram till gallvägssystemet, där stenarna sedan avlägsnas. Ingreppet kräver inga yttre snitt och utförs av en specialist inom endoskopi.
Nackdelen är att proceduren medför en risk på cirka tio procent att patienten utvecklar pankreatit (bukspottkörtelinflammation) som följd av undersökningen.
Laparoskopisk kirurgi finns i två varianter: transystisk teknik och koledokotomi. LCBDE är ofta den mest utförda metoden, har lägst dödlighet, är minst invasiv och ger patienten mycket liten risk att utveckla pankreatit.
Vid den transystiska tekniken förs ett videokoledokoskop in i cysticusgången via ett litet snitt i buken. En stenkorg av nitinol förs genom arbetskanalen på koledokoskopet samtidigt som saltlösning spolas in under tryck. Stenen eller stenarna i gallgången manövreras sedan ut under videoskopisk vägledning. Metoden kräver varken T-drän eller andra dräneringar och kan ofta utföras som dagkirurgi.
Koledokotomi används vanligen vid större stenar eller flera stenar samtidigt. Det är också den föredragna metoden vid kolangit (gallgångsinflammation) eller när cysticusgången är skör. Koledokoskopet och katetern förs in i gallgången via en instrumentguide medan spolvätska tillförs kontinuerligt. Ett T-drän läggs in för att avleda gallan under en längre period. Blockeringen avlägsnas, och ofta tas även gallblåsan bort under samma operation.
Litotripsi innebär att stötvågor som genereras i vatten av särskilda apparater (litotriptorer) riktas mot det aktuella området för att krossa stenarna. Metoden är mest effektiv mot ensamma stenar och medför en risk att bukspottkörteln blir inflammerad.
Vid kontaktupplösning förs ett kemiskt lösningsmedel, vanligtvis metyl-tert-butyleter (MTBE), direkt in via en kateter. Ämnet lämnar kroppen via andningsvägarna och metoden är mest effektiv mot kolesterollstenar. Möjliga biverkningar är kräkningar, andningsbesvär samt dåsighet.
Val av metod för borttagning av stenar i gallgången avgörs av stenarnas storlek och antal, om gallblåsan är infekterad samt patientens övergripande hälsotillstånd. LCBDE och ERCP är idag de vanligaste alternativen tack vare sin låga komplikationsrisk och korta återhämtningstid, medan öppen kirurgi reserveras för särskilda fall där andra metoder inte är möjliga.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online