Ordet anestesi kommer från grekiskan och betyder "känslolöshet". Under århundradenas lopp prövades en mängd metoder för att döva sinnena med hjälp av olika former av bedövning. Opium som gavs till patienter före operationer var inte tillräckligt starkt för att minska känseln, men cannabis, spikklubba och belladonna hjälpte åtminstone något till att dämpa smärtan. Stora mängder alkohol riskerade å andra sidan patientens liv om kräkningar uppstod under ingreppet. Ett hårt slag i käken som slog ut patienten gav visserligen medvetslöshet, men var en högst primitiv metod för att uppnå smärtfri kirurgi.
Den spanske kemisten Raymundus Lullius upptäckte etern redan år 1275. Vid mitten av 1500-talet fann man att eter, en gas som då kallades "söt vitriol", gav en hypnotisk effekt när den inandades, enligt webbplatsen Anesthesia Nursing and Medicine. År 1794 använde brittiska läkare ämnet för att behandla feber, skörbjugg och luftvägssjukdomar, bland andra åkommor. Amerikanska läkare gav eter mot lunginflammation år 1805. År 1847 introducerade sir James Young Simpson, en skotsk obstetriker, kloroform som bedövningsmedel vid förlossningar – men den klara och oförutsägbara vätskan orsakade farliga biverkningar.
I början av 1800-talet var eter drogen framför alla andra bland unga människor, som inandade den doftande substansen för att uppnå en känsla av eufori, enligt Wichita Falls Medicine Magazine. Crawford W. Long, läkare och apotekare, fick sin kunskap om eter under medicinstudierna. År 1842 tog dr Long bort en tumör från halsen på en patient som befann sig under inverkan av eteranestesi. Det lyckade och banbrytande användandet av anestesi under kirurgi tillskrevs dock aldrig Long, eftersom han försummade att publicera sina resultat förrän flera år senare.
Vid mitten av 1800-talet ägnade dr Horace Wells, en tandläkare från Hartford i Connecticut, sina ansträngningar åt att bevisa att lustgas (dikväveoxid), en gas som upptäcktes 1777, var ett effektivt bedövningsmedel. Medan Wells själv stod under lustgasens inverkan utförde en kollega en tandutdragning på läkaren, som inte kände någon smärta under ingreppet, enligt Wichita Falls Medicine Magazine. Senare spreds dock nyheten snabbt om det påstådda misslyckandet med lustgas vid en tandutdragning som dr Wells demonstrerade vid ett offentligt tillfälle.
Den 16 oktober 1846 gav dr William Morton, en tandläkare från Boston, en patient eter innan han genomförde en operation. Genom att andas in ångorna från en etermättad svamp, placerad under en speciellt konstruerad glasinhallator, förblev patienten medvetslös under hela ingreppet. Morton kunde dock inte ansöka om patent på det mycket hyllade bedövningsmedlet, eftersom etern redan hade funnits i århundraden.
Läkarna Long, Wells och Morton samt Harvardprofessorn och läkaren Charles T. Jackson gjorde alla anspråk på att ha upptäckt anestesin. Enligt Wichita Falls Medicine Magazine rådgjorde dr Jackson, som även var kemist, med Wells om lustgens och eterns egenskaper. Efter att Jackson hade övertygat Morton om att eter skulle fungera utmärkt som kirurgiskt bedövningsmedel valde Morton eter framför lustgas för sin framgångsrika smärtfria operation 1846. Jackson krävde därefter erkännande för att ha försett Morton med den avgörande informationen. Long, Wells, Morton och Jackson tillbringade var och en åratal med att försöka bevisa att just de var de första att upptäcka fördelarna med anestesi under kirurgiska ingrepp – ett av de allra viktigaste genombrotten i medicinens historia.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online