Urininkontinens innebär att kontrollen över blåsan går förlorad. Tillståndet kan vara lindrigt, men i vissa fall blir det så allvarligt att kirurgi krävs. Eftersom problemet är betydligt vanligare hos kvinnor än hos män försöker läkare oftast först behandla tillståndet med andra metoder, exempelvis bäckenbottenträning eller läkemedel. Om dessa behandlingar inte ger tillräcklig effekt finns det flera olika kirurgiska ingrepp som kan hjälpa till att åtgärda urininkontinens.
Vid en slingoperation använder kirurgen antingen vävnad från patientens egen kropp eller ett syntetiskt material för att skapa en slinga som placeras runt blåshalsen – den muskel där blåsan övergår i urinröret. Syftet är att slingan ska hålla urinröret stängt. Vid vissa former av urininkontinens läcker urin från blåsan i samband med aktiviteter som hostning och nysning. Med slingan på plats stannar urinen kvar i blåsan även när kroppen utsätts för den här typen av belastning. Vilken typ av slinga som används beror på inkontinensens svårighetsgrad och omfattning.
Vid en blåshalssuspension ges blåsan och urinröret extra stöd. Med hjälp av suturer fästs urinröret vid bäckenväggen, vilket förhindrar läckage vid de aktiviteter som annars orsakar olyckor hos personer med urininkontinens. Ingreppet utförs normalt i full narkos eftersom det kräver ett snitt i buken. Operationen i sig är kort, men enligt Mayo Clinic kan återhämtningen ta upp till sex veckor.
Urologiska operationer medför samma grundläggande risker som all annan kirurgi, exempelvis blodproppar, infektioner och skador på omgivande organ. Enligt American Urological Association kan komplikationer innefatta skador på både blåsan och urinröret. Skador på urinröret är relativt sällsynta, medan skador på blåsan uppstår i cirka 5 procent av fallen. Andra möjliga komplikationer är nervinklämning och inre blödningar. Dessutom upplever ungefär 10 procent av de patienter som genomgår blåskirurgi svår smärta efter ingreppet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online