Risken för komplikationer i samband med njurstenskirurgi har minskat kraftigt under de senaste två decennierna. Det gamla uttrycket "att skära efter stenen" behöver därför idag inte längre ha samma negativa klang som förr. Modern teknik har gjort behandlingarna säkrare, snabbare och betydligt skonsammare för patienten.
Det finns fyra huvudsakliga metoder för att avlägsna njurstenar. De två vanligaste kräver ingen operation alls, den tredje är minimalinvasiv, medan den fjärde är ett fullständigt kirurgiskt ingrepp. Självklart minimerar en metod utan snitt i kroppen risken för komplikationer, men alla behandlingar innebär en viss grad av risk.
Förr i tiden var öppen kirurgi det enda alternativet för att avlägsna njurstenar. Idag används den dock sällan. Öppen kirurgi tillämpas endast i extrema fall där njurstenen är för stor för att kunna avlägsnas på annat sätt, när det finns en avvikelse i formen på patientens urinvägar, eller om andra behandlingsmetoder har misslyckats.
Läkare försöker undvika öppen kirurgi på grund av risken för infektion, kraftig blödning, komplikationer från narkosen samt den långa återhämtningstiden som ingreppet medför.
Extrakorporeal stötvågslitotripsi (ESWL) är den vanligaste metoden för att avlägsna njurstenar. Metoden använder stötvågor för att sönderdela stenarna utan att huden behöver skäras upp. Efter behandlingen är det vanligt att spår av blod syns i urinen, och rygg eller buk kan bli ömma eller få blåmärken till följd av stötvågorna.
Ibland orsakar de krossade stenbitarna blockering när de färdas genom urinvägarna, vilket kan ge upphov till lättare smärta. Urologen kan då föra in ett litet rör, en så kallad stent, i urinledaren för att underlätta passagen. Ytterligare ESWL-behandlingar behövs ibland, särskilt vid hårdare typer av stenar. Blödning runt njuren kan i vissa fall uppstå, men blodtransfusion krävs hos färre än en av 100 patienter.
Ureteroskopi innebär en viss risk för komplikationer, även om den är mycket liten. Enligt läkare vid Cornell Universitys urologiska avdelning blir upp till 95 procent av patienterna som genomgår ureteroskopi helt stenfria. Mycket få komplikationer har noterats i denna patientgrupp, och de flesta kan åka hem samma dag eller inom 24 timmar efter ingreppet.
Problem som kan uppstå är bland annat ärrvävnad som bildas inuti urinledaren samt risk för oavsiktlig perforering av urinledaren. Stenar som har fastnat i urinledarens vägg i mer än två månader ökar risken för dessa komplikationer. Täta urinträngningar, smärta eller blod i urinen är normala biverkningar under de första dagarna efter behandlingen.
Perkutan nefrolitotomi, ofta förkortat PCNL, innebär att ett litet snitt görs i patientens rygg, varefter tunna medicinska instrument förs på plats för att sönderdela och avlägsna stenarna. Eftersom ingreppet kräver ett snitt ökar risken för komplikationer, främst genom att infektion kan uppstå i såret.
Med ett snitt följer också risken för kraftig blödning. Enligt läkare vid George Washington Universitys urologiklinik är blodförlust under ingreppet möjlig, och blodtransfusion krävs hos cirka 20 procent av patienterna. Det finns dessutom en risk att ingreppet får större omfattning än planerat – den kirurgiska proceduren kan behöva konverteras till standardiserad öppen operation om oväntade svårigheter uppstår.
Val av behandlingsmetod beror på stenens storlek, placering och hårdhet samt på patientens övergripande hälsa. De flesta njursten kan idag behandlas utan öppen kirurgi, och komplikationsriskerna är betydligt lägre än för några decennier sedan. Diskutera alltid med din urolog vilken metod som passar bäst för din situation, och kontakta vården om du upplever kraftig smärta, feber eller omfattande blödningar efter en behandling.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online