Endoskopi är en medicinsk procedur där ett rör med en liten kamera och fiberoptiskt ljus förs in i patientens mun, ändtarm eller genom ett litet snitt för att ge en inblick i olika organ och kroppsdelar. Kameran projicerar bilderna på en stor skärm, vilket ger läkarna en korrekt och detaljerad inre vy. Endoskopi gör det inte bara möjligt för läkare att ta vävnadsprover (biopsier) för vidare undersökning, utan även att utföra vissa kirurgiska ingrepp. Introduktionen av endoskopin har revolutionerat sättet som kirurger arbetar på.
Endoskop introducerades första gången i början av 1900-talet för förebyggande och diagnostiska ändamål, vilket de fortfarande används till idag. Under de följande decennierna utvecklades tekniken med flera variationer och förbättringar. På 1960-talet blev fiberoptiska endoskop allmänt använda. Sedan dess har utrustningen modifierats ytterligare med bland annat tunnare rör, starkare ljuskällor och skarpare skärmbilder.
Det finns flera sätt att utföra endoskopiska operationer. Operationsinstrument, såsom pincetter och saxar, kan föras in i synfältet via separata snitt, eller så kan själva endoskopet vara utrustat med integrerade kirurgiska verktyg. Vid exempelvis operation av karpaltunnelsyndrom sitter skärverktyget inuti röret, klart för att läkaren ska kunna skära av ligamentet och lindra trycket på nerven som orsakar smärta och nedsatt rörlighet.
Endoskopi används inom plastikkirurgi för ansiktslyft, bröstförstoring och bukplastik. Tekniken används även vid bihålekirurgi samt vid vissa neurologiska ingrepp, exempelvis borttagning av hjärntumörer, intrakraniella cystor och vätskeansamlingar i hjärnan.
Endoskopi är ett samlingsbegrepp, och det finns många olika typer av instrument och ingrepp anpassade för olika delar av kroppen. Två exempel är laparoskopisk kirurgi, som används för ingrepp i buken eller bäckenregionen, och koloskopi, där ett koloskop förs in via ändtarmen för att undersöka tjocktarmen.
Riskerna vid endoskopisk kirurgi är desamma som vid alla typer av kirurgi. Det finns en möjlighet till infektion eller biverkningar av narkosen. Dessutom finns en liten risk för skador på nerver, senor eller blodkärl. Sammantaget överväger dock fördelarna med endoskopisk kirurgi riskerna betydligt.
Jämfört med öppen kirurgi ger endoskopisk kirurgi patienten färre ärr och mindre snitt. Vid endoskopisk bihålekirurgi förs röret in genom näsborrarna, vilket helt eliminerar yttre ärrbildning. Vid endoskopiska neurologiska ingrepp behöver läkarna inte längre göra stora snitt över hårbotten eller skada större mängder hjärnvävnad för att nå målområdet.
Eftersom långa och komplexa operationer undviks får patienten kortare återhämtningstid och mindre smärta efter ingreppet. Vissa endoskopiska procedurer, såsom bihåle- och karpaltunnelkirurgi, kräver inte ens sjukhusvistelse. Endoskopi är dessutom ett mer träffsäkert sätt att analysera ett problemområde än röntgen, eftersom läkarna får en direkt och mer detaljerad bild av områdets färg och struktur.
En ny metod som numera används för att undersöka tidigare svåråtkomliga delar av matsmältningskanalen hör också till endoskopins område – men i detta fall förs inga rör in i kroppen. Vid kapselendoskopi sväljer patienten en liten kapsel som innehåller en ljuskälla och en kamera. När kapseln passerar genom kroppen tar den tusentals bilder som överförs till en extern enhet som läkaren kan ladda ner och granska. Kapseln lämnar till slut kroppen naturligt vid en tarmrörelse.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online