Robotproteser förknippas ofta med science fiction, men experiment med robotarmsimplantat visar att tekniken är livskraftig. För personer med begränsad armfunktion kan detta snart innebära hopp om att återfå en del av sin rörlighet. Samtidigt väcker både de invasiva ingreppen och de allt större framgångarna en viktig etisk debatt om hur tekniken bör användas.
Forskningen kring gränssnitt mellan hjärna och maskin har pågått sedan 1980-talet. Philip R. Kennedy utvecklade flera prototyper som med viss framgång lät människor styra markörer med tanken, via elektroder placerade under huden, enligt David Pope vid Neurotech Business Report.
Det första dokumenterade fallet där en biologisk varelse styrde en robotarm med fullt rörelseomfång enbart genom tankkraft ägde rum i oktober 2003, under ledning av Miguel Nicolelis vid Duke-universitetet. Det framgår av en artikel i Washington Post av Rick Weiss om implantat hos apor. Forskarna kopplade ledningar från apans hjärna till en robotarm som kunde utföra enkla uppgifter, exempelvis att hålla i ett föremål.
Experimenten med robotarmar banar väg för framtida studier på människor. Nästan alla experimentella robotarmar testas först på apor, för att utveckla nya funktioner och finslipa de metoder som gör att armen kan tolka elektriska impulser från hjärnan, enligt en artikel av Mike Hanlon på GizMag om det första mänskliga robotarmsimplantatet. Den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA ställer dessutom krav på djurförsök som verifierar säkerheten innan kliniska prövningar på människor får inledas.
Om tekniken lyckas skulle den kunna hjälpa personer som saknar armar att återfå förlorad funktionalitet, eller möjliggöra att förlamade patienter styr robotarmar enbart med sina tankar.
Försöken innebär vanligen antingen en fysisk robotarm som protes eller fjärrstyrning av en robotarm, oftast kopplad till hjärnan via elektroder. De flesta experiment utförs på apor med elektroder fästa mot hjärnan. År 2005 meddelade Miguel Nicolelis vid Duke-universitetet sin avsikt att bli den första som implanterar en tankestyrd arm i en människa, kontrollerad av en mikrochip i hjärnan, så snart försöken på apor hade slutförts.
Framgångsrika implantat hos människor – och all teknik för gränssnitt mellan hjärna och maskin – väcker etiska frågor, enligt American Academy of Audiology. Vissa ifrågasätter om en person med robotextremiteter fortfarande betraktas som en "ren" människa eller snarare som en hybrid. Förr eller senare kan dessutom även personer med helt friska armar vilja skaffa robotarmar, om implantaten erbjuder tydliga fördelar som ökad styrka.
Etikprofessorn Jens Clausen vid universitetet i Tübingen, Tyskland, intar dock en annan ståndpunkt: han menar att robotarmar helt enkelt är ett verktyg som vi använder, precis som en bil, och därmed inte är problematiska ur etiskt perspektiv.
Tekniken verkar bara bli bättre och alltmer lämpad för kliniska prövningar på människor. Sedan 2007 har uppfinnaren Dean Kamen visat filmer på en robotarm vars egenskater ligger mycket nära en verklig arms. Kamens arm uppvisar betydligt högre känslighet och funktionalitet än de flesta tidigare implantat, som oftast bara kunde manövrera spakar eller rörde sig inom ett mycket begränsat omfång. Filmerna visar till och med armen som plockar upp pappersbitar och håller i ett vinglas, rapporterar Wired Magazine.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online