Inom molekylärbiologiska tekniker som Southern blotting och Northern blotting placeras röntgenfilmer normalt inte direkt ovanpå nylonmembranen i brickorna. Istället överförs nukleinsyror (DNA respektive RNA) som separerats med gelelektrofores till ett fast underlag, exempelvis Whatman-papper. Därefter bakas membranet eller korslänkas det med UV-ljus för att permanent immobilisera nukleinsyrorna på ytan.
När autoradiografi ska utföras placeras röntgenfilmen bredvid eller i nära kontakt med nylonmembranet – ofta insvept separat i plastfolie. Filmen läggs tillsammans med membranet i en kassett, en sluten och ljusgenomträngningsfri behållare som håller filmen tätt intill membranet under exponeringen.
Det är just denna teknik som gör det möjligt att detektera och visualisera radioaktivt märkta nukleinsyror på membranet, eftersom strålningen från proborna registreras av filmen utan att proverna skadas eller kontamineras.
När det radioaktiva materialet sönderfaller frigörs energi i form av fotoner eller elektroner. Dessa partiklar interagerar med silverhalidkristallerna i röntgenfilmens emulsion. Efter framkallning syns då mörka fläckar eller band på filmen, som exakt motsvarar positionerna för de radioaktivt märkta nukleinsyrorna på membranet.
Röntgenfilmen läggs alltså aldrig direkt ovanpå nylonmembranet. Den används istället som ett separat detekteringsverktyg för att fånga upp strålningen från de radioaktiva sondhybridiseringar som bundit till nukleinsyrorna på membranet – en avgörande skillnad för att både skydda provet och få korrekta resultat.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online