Vad var Rosenhan-studien? Experimentet som skakade om psykiatrin

Psykologen David Rosenhans berömda experiment från 1970-talet räknas idag som en milstolpe inom forskningen om psykisk hälsa. Syftet var att undersöka hur tillförlitliga psykiatriska diagnoser egentligen är – och om psykiatrisk personal verkligen kan skilja mellan psykiskt friska människor och personer med verklig psykisk ohälsa.

Här går vi igenom hur studien gick till, vilka resultat den gav och varför den fortfarande är lika relevant idag.

Så genomfördes experimentet

Deltagarna

Totalt åtta personer deltog i studien, däribland Rosenhan själv. Samtliga var psykiskt friska och hade ingen historik av psykisk ohälsa.

Pseudopatient-strategin

Varje deltagare, så kallad pseudopatient, antog rollen som patient med hörselhallucinationer. De använde pseudonymen "John/Joan Doe" och uppgav att de hörde röster som sa orden "empty", "hollow" och "thud" – ungefär "tomt", "ihåligt" och "duns".

Förutom detta enskilda symtom uppträdde pseudopatienterna helt normalt och lämnade korrekta personuppgifter under hela processen.

Inläggningen på sjukhus

Pseudopatienterna sökte vård på olika psykiatriska sjukhus runt om i USA. De kontaktade sjukhusen, bokade tid och redogjorde för sina påhittade symtom för psykiatrisk personal.

Resultaten av studien

Rosenhan-experimentet ledde till flera slående fynd:

• Alla blev inlagda. Samtliga åtta pseudopatienter togs emot på psykiatriska sjukhus i sina respektive delstater, trots att de uppenbart var friska.
• Diagnos och etikettering. Efter inläggningen fick de diagnoser som schizofreni eller manisk-depressiv psykos – detta trots att deras beteende var fullständigt normalt under hela vistelsen.
• Avpersonalisering. Pseudopatienterna märkte en förändring i hur de behandlades av personal och medpatienter. De rapporterade känslor av depersonalisering och förlorad individualitet inom den psykiatriska miljön.
• Lång vårdtid. Den genomsnittliga vistelsen varade drygt två veckor. För att bli utskrivna måste de dessutom bekräfta sin avsikt att fortsätta med psykiatrisk behandling på öppenvård.
• Låg diagnostisk samstämmighet. Det rådde stor oenighet bland personalen om vilken specifik diagnos varje enskild pseudopatient hade.
• Många falska positiva. Studien pekade på en hög andel felaktiga diagnoser, vilket tyder på att många friska människor riskerar att feldiagnostiseras och märkas som psykiskt sjuka.
• Ovilja att revidera. Personalen visade sig mycket tveksam till att revidera eller dra tillbaka sina ursprungliga diagnoser, även när fakta tydligt motsade dem.

Betydelse och efterverkningar

Rosenhan-studien väckte grundläggande frågor om psykiatriska diagnostikers träffsäkerhet, giltigheten hos de kriterier som används vid psykiatriska bedömningar samt svårigheten att skilja mellan normalt och onormalt beteende.

Studien ledde till omfattande diskussioner och konkreta reformer inom området psykisk hälsa, med tonvikt på behovet av striktare bedömningsmetoder, förbättrad patientvård och minskad stigmatisering kring psykisk ohälsa.

Med sitt bestående inflytande på psykologin fortsätter Rosenhan-studiens fynd att forma det pågående samtalet om komplexiteten i att identifiera, diagnostisera och behandla psykiska störningar.