Neural kontroll
Andningen drivs av andningscentra i hjärnstammen (medulla och pons). De genererar den grundläggande rytmen och integrerar signaler från:
- Kemoreceptorer: Centrala (medulla) och perifera (karotis/aortiska kroppar) upptäcker CO₂, H⁺, O₂.
- Lungreceptorer: Sträckreceptorer (Hering-Breuer reflex), irritationsreceptorer, J-receptorer.
- Högre hjärncentra: Viljemässig kontroll (cortex), emotionellt inflytande (limbiska systemet).
- Reflexer: Dyikreflex, kräkreflex, nysning, hosta.
Mekanik av ett andetag
- Inandning (aktiv): Mittskivan drar sig samman → sjunker; yttre intercostala lyfter revbena → thoraxvolym ↑ → intrapulmonärt tryck ↓ → luft strömmar in.
- Utandning (passiv i vila): Mittskivan slapper av; elastisk återfjäder av lungor/bröstkorg → volym ↓ → tryck ↑ → luft strömmar ut. Tvingad utandning använder inre intercostala och buk muskler.
Viktiga faktorer som påverkar frekvens och djup
- CO₂ (primär drivare): ↑PaCO₂ → ↑ventilation (hyperkapni). ↓PaCO₂ (hypokapni) → ↓ventilation.
- O₂ (sekundär): Betydande hypoxemi (PaO₂ <60 mmHg) stimulerar andning via perifera kemoreceptorer.
- pH: Acidos ↑ ventilation; alkalos ↓ ventilation.
- Motion: ↑CO₂-produktion, ↑temperatur, neural feedforward → ↑ventilation.
- Sömn: Minskad kemokänslighet, förlust av viljemässig drift → mild hypoventilation.
Denna integrerade kontroll upprätthåller blodgas-homeostas under olika förhållanden.
