Hjärnbaserat lärande har blivit mycket populärt bland lärare i grundskolan och gymnasiet. I hela USA erbjuds internutbildningar och fortbildningskurser om hjärnbaserat lärande, och det finns även ett stort utbud av program till salu som påstår sig använda hjärnbaserade metoder för att hjälpa elever. Ämnet är fascinerande, men det kan vara svårt att omsätta i praktiken – och det finns fortfarande frågetecken kring dess effektivitet.
Det finns många studier som visar på neurologiska fenomen, exempelvis att olika typer av lärande sker i olika delar av hjärnan. Studier som faktiskt bekräftar att hjärnbaserade lärandeteorier fungerar i klassrummet genomförs dock sällan. Lärare bör därför vara försiktiga med att anta att neurologisk forskning direkt kan tillämpas på undervisningen.
Det finns många kompletterande inlärningsprogram baserade på hjärnbaserade idéer, ofta kopplade till så kallad neuro-lingvistisk programmering (NLP). De som säljer dessa program kan tjäna betydande summor på dem. Tyvärr saknas replikerade studier som bekräftar effektiviteten hos de flesta av dessa program.
Om skolledare och lärare ansluter sig till tankarna bakom hjärnbaserat lärande innebär det ofta att kompletterande inlärningsprogram och utvärderingsverktyg köps in. Dessa kan vara mycket kostsamma och utgöra en betydande del av skolans budget.
Lärare genomför ofta bedömningar för att identifiera elevernas styrkor och svagheter och tillämpar sedan hjärnbaserade tekniker för att stötta lärandet. En omedelbar utmaning är hur man ska hålla reda på varje enskild elevs behov – och hur olika tekniker ska implementeras i klassrummet när en metod kan gynna vissa elever men inte andra.
Lärare kan omedvetet förlita sig på ”fakta” om hjärnbaserat lärande som i själva verket är utbredda missuppfattningar. Ett exempel är idén att fler hjärnsynapser innebär högre intelligens.
John T. Bruer, ordförande för James S. McDonnell Foundation, påpekar att ”unga vuxna blir inte mindre intelligenta eller sämre på att lära sig när de börjar förlora synapser”. Flera antaganden om hjärnbaserad undervisning står alltså inte upp mot akademisk granskning.
”Kognitiva och pedagogiska studier är de bästa källorna för pedagoger som vill förbättra sina elevers kognitiva och pedagogiska resultat”, säger kognitiv psykolog Daniel T. Willingham. Detta tyder på att lärare, i stället för att luta sig mot teorier om hjärnbaserad undervisning, bör bygga sin undervisning och sina läroplaner på konkret forskning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online