Vid intubation av pediatriska patienter måste storleken på endotrakealtuben (ETT) anpassas noggrant efter barnets ålder, längd och anatomi. En alltför stor tub kan skada luftvägarna, medan en för liten tub ger läckage och otillräcklig ventilation. Nedan följer de vanligaste metoderna för att uppskatta rätt tubstorlek.
Den enklaste metoden utgår från barnets ålder och ger en grov uppskattning av tubstorleken:
ETT-storlek (mm) = (ålder i år + 16) / 4
Exempelvis ger formeln en tubstorlek på cirka 4,5 mm vid två års ålder.
Broselow-tejpen är ett färgkodat mätsystem som ofta används inom akut- och ambulanssjukvården. Genom att mäta barnets längd får man direkt en rekommenderad tubstorlek – liksom doser för akutmediciner och storlekar för annan utrustning. Metoden är särskilt värdefull i akuta situationer där tiden är knapp.
Flera klassiska formler används för att beräkna tubstorlek:
Denna metod är i praktiken samma beräkning som den åldersbaserade formeln ovan:
Mät avståndet från incisiverna (framtänderna) till käkvinkeln (angulus mandibulae). Tubstorleken bör ungefär motsvara detta mått i millimeter.
Mät diametern på näsvingen (ala nasi). Endotrakealtuben bör ha ungefär samma ytterdiameter som detta mått.
Alla dessa metoder är generella riktlinjer, och individuella variationer förekommer alltid. Det slutgiltiga valet av tubstorlek ska därför grundas på patientens anatomiska förhållanden och en noggrann klinisk bedömning. Observera också att tuber med manschett ofta behöver väljas en halv storlek mindre än oformade tuber.
Ett praktiskt råd är alltid att ha tuber i beräknad storlek samt en halv storlek större och mindre redo vid intubationstillfället. Vid osäkerhet eller svårigheter bör man konsultera en erfaren vårdgivare eller använda ett verifieringsinstrument, exempelvis kapnografi, för att bekräfta korrekt placering och passform.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online