Meticillinresistent Staphylococcus aureus (MRSA) är en av de mest kända multiresistenta bakterierna inom vården. Men vad är det som gör att just denna bakterie kan stå emot behandling med meticillin och andra betalaktamantibiotika?
Svaret ligger i ett genetiskt förvärv. MRSA har tagit upp den så kallade mecA-genen, troligen från andra stafylokockarter genom horisontell genöverföring. Denna gen kodar för produktionen av ett modifierat penicillinbindande protein kallat PBP2a.
Betalaktamantibiotika, som meticillin och penicillin, verkar normalt genom att binda till bakteriernas penicillinbindande proteiner (PBP) och därmed blockera uppbyggnaden av cellväggen. Problemet med PBP2a är att proteinet har en starkt minskad affinitet för dessa antibiotika. Det innebär att läkemedlet inte längre kan binda effektivt till proteinet, varför cellväggssyntesen fortsätter trots behandling.
Eftersom PBP2a ger skydd mot i princip alla betalaktamantibiotika blir behandlingsalternativen för MRSA-infektioner kraftigt begränsade. I stället måste man ofta använda alternativa preparat, exempelvis vankomycin eller linezolid, vilka kan ha fler biverkningar och kräver noggrann uppföljning.
Denna mekanism gör att god handhygien och smittspårning är avgörande för att förhindra spridning av MRSA inom hälso- och sjukvården.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online