Renässansen (1500–1700) väckte anatomisk upptäckt och vetenskaplig undersökning, men klinisk praxis förändrades lite för de flesta patienter. Klyftan mellan kunskap och bäddsida förblev stor.
Varför framsteg var begränsat
- Galenisk dogm kvarstod: Humoralteori (blod, flegma, gul/ svart galla) dominerade fortfarande diagnostik/behandling. Vesalius korrigerade anatomi (1543) men fysiologi (Harveys kretslopp, 1628) tog decennier att påverka terapi.
- Ingen gerrteori: Infektionsorsak okänd → ingen antisepsi. Kirurgi förblev sista utväg; sepsis dödlighet ~50%.
- Terapeutisk nihilism: Läkare visste att de inte kunde bota de flesta sjukdomar. Behandlingar: blodlättning, avföringsmedel, kräkmedel, polyfarmaci — ofta skadliga.
- Utbildning & Licensiering fragmenterad: Universitetsläroplaner konservativa; lärlingssystem variabel; inga standardiserade examina.
- Spridningsbarriärer: Latinska texter, handkopierade/tidiga tryck, censur, resesvårigheter — kunskap spreds långsamt.
- Tillgångsoujämlikhet: Lärda läkare tjänade eliten; majoriteten litar på barber-kirurger, apotekare, kloka kvinnor, folkmedicin.
- Astrologi & Alkemi: Fortfarande integrerade i medicinsk kosmologi (Paracelsus blandade alkemi med kemi).
Äkta framsteg (Grund för framtiden)
- Anatomi: Vesalius De Humani Corporis Fabrica (1543) — direkt observation över Galen.
- Fysiologi: Harvey De Motu Cordis (1628) — kretslopp bevisat.
- Farmakopeer: Standardiserade formularier (London 1618, Paris 1639).
- Mikroskopi: Hooke Micrographia (1665), Leeuwenhoek (1670-tal) — celler, mikrober sedda.
- Syfilis behandling: Kvicksilver (giftig men första målriktade terapi); senare Salvarsan (1910).
- Sjukhusutveckling: Från karitativ till mediciniska institutioner (Prag, Leiden, Padova).
Arv
Renässansen planterade den vetenskapliga metoden i medicin — observation, dissection, experiment — men klinisk översättning krävde 1800-talets genombrott: anestesi, antisepsi, gerrteori, cellulär patologi och det moderna forskningsuniversitetet.
