Neurolingvistisk programmering (NLP) är ett kraftfullt verktyg för att skapa positiva beteendeförändringar. Att bemästra NLP är både en vetenskap och en konst – och att tillämpa metoden hos en person med utvecklingsstörning (intellektuell funktionsnedsättning) innebär särskilda utmaningar.
NLP bygger på att aktivera olika delar av hjärnan för att åstadkomma förändring hos en person. Om dessa områden inte fungerar som de ska kan det vara extremt svårt att använda tekniken på traditionellt sätt. Den goda nyheten är att grunden i NLP är flexibel: om en metod inte ger resultat kan en annan väljas istället. En utvecklingsstörning innebär helt enkelt en intellektuell kapacitet under genomsnittsnivån – och med rätt anpassning kan NLP ändå ge värdefulla resultat.
Börja med att ta reda på hur omfattande utvecklingsstörningen är. Identifiera vilka förmågor som påverkas och om personen även har andra funktionsnedsättningar. Att fastställa personens funktionsnivå är avgörande för hela arbetet.
Ett av de första momenten i NLP-utbildningar är just att observera och ha medvetenhet om beteenden. Detta blir extra viktigt när du arbetar med utvecklingsstörning, eftersom det finns ytterligare beteenden utanför det "normala" fungerandet som behöver uppmärksammas. Ju noggrannare dina observationer är, desto bättre kan du anpassa din metodik.
Inom NLP anses intentionen bakom kommunikationen vara avgörande, vilket de flesta kurser betonar starkt. Detsamma gäller när du arbetar med personer med utvecklingsstörning.
För varje kommunikation bör en önskad beteendeförändring definieras i förväg. Till exempel: arbetar du med att stärka självkänslan hos en person med utvecklingsstörning, så ska denna målbild ligga till grund för all din kommunikation. En tydlig intention gör det lättare att välja rätt tekniker och att mäta framsteg över tid.
Den största begränsningen för en NLP-praktiker som arbetar med en person med utvecklingsstörning är den ram inom vilken patienten ser världen. Normalt kan detta hanteras relativt enkelt genom NLP:s omformuleringsprocess (reframing). Men på grund av den nedsatta intellektuella kapaciteten kan personen helt enkelt sakna förmågan att omformulera, eftersom ett nytt perspektiv ofta kräver en högre kognitiv nivå.
Lösningen är att praktikern istället ansluter till patientens befintliga ram och varsamt utforskar var gränserna går. Det är här observationerna från steg 1 visar sitt verkliga värde – de ger dig underlaget för att veta vilka tekniker som passar och hur långt du kan driva förändringsarbetet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online