Madroneträdet användes av Nordamerikas ursprungsfolk långt innan européerna nådde kontinenten. Det var dock den katolske prästen fader Crespi, som deltog i den spanska Portolá-expeditionen i Kalifornien år 1769, som först kallade trädet "madroño" på grund av dess likhet med ett välkänt träd i Medelhavsområdet. Under 1800-talet fick arten sitt officiella vetenskapliga namn Arbutus.
Trots att det var européerna som dokumenterade och namngav trädet var det Kaliforniens ursprungsbefolkning som genom generationer upptäckt att trädets blad, bär och bark har medicinska egenskaper mot en rad olika åkommor.
Med ett utbredningsområde som sträcker sig från British Columbia till norra Mexiko trivs madroneträdet i mycket olika klimat, tack vare sin naturliga tolerans mot extrema temperaturer, torka, hög höjd och skugga. Trädet klarar sig på ytterst lite vatten och anpassar sig till många olika jordtyper – ofta växer det till och med bäst i näringsfattig mark.
Madroneträdet kan bli upp till omkring 30 meter högt och är ett bredbladigt, vintergrönt träd med en kraftig eller krokig stam och vridna grenar som växer uppåt och bildar en rundad krona. Bladen blir cirka 7–12 centimeter långa, är mörka och glansiga på ovansidan samt bleka på undersidan. I april eller maj utvecklar träden kluster av små vita, urnformade blommor, och längs grenarna växer små rödorange bär.
Trädets bark är särskilt karaktäristisk: den är tunn och rödbrun, och när den skalas lossnar den i tunna remsor och flagor som blottlägger den nybildade, slätare barken under.
Inte alla ursprungsfolk i västra Kalifornien utnyttjade madroneträdets medicinska egenskaper, men många stammar använde det vid behandling av mag- och tarmproblem. Cahuilla-, Concow-, Miwok- och Yuki-folken använde olika delar av trädet för olika syften.
Cahuilla, Miwok och Yuki tog till exempel blad från trädet för att lindra magont och kramper. Concow och Yuki åt hela växten som ett naturligt kräkmedel, medan bären – som många stammar även använde som föda – bearbetades till en fermenterad cider av miwokerna, som trodde att drycken stimulerade aptiten.
Hos pomo- och yukifolken bearbetades blad och bark till flytande preparat som användes mot olika hudproblem. Pomofolket kokade madroneträdets bark till en tvättning som renade hudsår, men som också fungerade som skönhetsmedel – den ansågs minska porerna och mjukgöra huden.
En infusion av bark och blad, framställd av yukifolket, ansågs ha liknande effekter och användes för att vårda sår och skrubbsår. Yukifolket använde dessutom trädets blad för att behandla brännskador och lindra reumatism.
Förutom trädets hudläkande egenskaper är pomo- och yukifolken också kända för att ha använt madroneträdet mot förkylningssymptom och ont i halsen. Samma barkavkok som pomofolket använde för huden gurglades även för att lindra irriterad hals.
En infusion med madroneblad användes av pomofolket som botemedel mot den vanliga förkylningen, och yukifolket drack ett te-liknande avkok av bladen för att behandla både förkylning och halsont.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online