
Urinvolym regleras strikt (0,5–2,5 L/dag) för att upprätthålla extracellulär vätskevolym (ECF), osmolaritet och elektrolytbalans. Njurar integrerar hemodynamiska, hormonella och neurala signaler för att justera vattenutskiljande oberoende av solututskiljande.
GFR bestämmer filtrerad last. Autoreglering (myogen, tubuloglomerulär feedback) upprätthåller GFR över MAP 80–180 mmHg. Minskad RBF (hjärtsvikt, blödning) → ↓GFR → ↓urinvolym.
↓Njurperfusion → JG-celler frigör renin → Angiotensin II → björkstjärtkörtel aldosteron → ↑ENaC/Na⁺-K⁺-ATPas i samlingsrör → ↑Na⁺-reabsorption → ↑vattenreabsorption (passiv) → ↓urinvolym. Ang II kontraherar även efferent arteriola → upprätthåller GFR.
Osmoreceptorer (hypotalamus) detekterar ↑plasmaosmolaritet (>285 mOsm/kg) → hypofysbaklob frigör ADH → V2-receptorer på samlingsrörs principceller → akvaporin-2 insättning → ↑vattenpermeabilitet → koncentrerad urin (↓volym). Baroreceptorer (lågttryck) överstyr osmoreceptorer vid hypovolemi.
Förmakssträckning (volymöverbelastning) → ANP-frisättning → ↑cGMP → ↓ENaC, ↓aldosteron, ↑GFR (afferent dilatering, efferent konstriktion) → natriures & diures → ↓ECF-volym.
Aktivering (stress, ansträngning, blödning) → α1-konstriktion av afferenta/efferenta arterioler → ↓RBF, ↓GFR → ↓urinutbyte. β1-stim → reninfrisättning → RAAS-aktivering.
Ökat njurperfusionstryck → direkt hämning av proxiamla & samlingsrör Na⁺-reabsorption → ↑Na⁺ & vattenutskiljande. Kronisk resetting vid hypertoni.
Hypotalamiska osmoreceptorer + baroreceptorer → törst → vattenintag → återställer volym/osmolaritet. Primärt försvar mot hyperosmolaritet.
Dysreglering ligger till grund för hjärtsvikt, leversvikt, nephrotiskt syndrom, SIADH, diabetes insipidus och hypertoni. Diuretika riktar sig mot specifika transportörer för att åsidosätta dessa mekanismer.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online