Att dricka sin egen urin (uroterapi) har inga vetenskapliga bevis för terapeutisk nytta och medför dokumenterade hälsorisker.
Urins sammansättning
- ~95 % vatten.
- ~5 % avfall: urea, kreatinin, urinsyra, elektrolyter, metabolit, toxiner.
- Steril i blåsa men kontaminerad vid avföring (uretral flora).
Dokumenterade risker
- Infektion: Reintroducerar uretral/perineala bakterier → urinvägsinfektion, sepsis.
- GI-toxicitet: Urea → ammoniak → illamående, krökning, slemhinneskada.
- Elektrolytbalans: Olämpliga Na/K/Cl för oral intag.
- Utvätningsbrist: Njurar måste utsöndra återintagna lösmedel → netto vätskeförlust.
- Njurstenrisk: Kalcium, oxalat, urinsyra återbelastning.
- Läkemedelsmetabolit återexponering: Hormoner, antibiotika, toxiner.
Varför påståenden kvarstår
- Historiska/ayurvediska texter (amaroli).
- Överlevnadsanekdoter (extrem utvätningsbrist).
- Missförstånd av sterilitet.
- Placebo/psykologiska effekter.
Medicinsk konsensus
Ingen stor medicinsk organisation stödjer urinterapi. Hydrering med rent vatten, balanserad kost och evidensbaserad medicin är säkra och effektiva.
