Urinen hos friska människor innehåller normalt ingen mätbar mängd glukos. Anledningen är att njurarna återabsorberar glukosen effektivt innan den hinner lämna kroppen. Denna process kallas glukosåterabsorption och sker framför allt i njurarnas proximala tubuli.
Återabsorptionen av glukos är en aktiv process som drivs av specialiserade transportproteiner i tubulicellernas membran. De två viktigaste transportörerna är SGLT2 (natrium-glukostransportör 2) och GLUT2 (glukostransportör 2).
SGLT2 sitter i det luminala membranet, alltså den sida av cellen som vetter mot urinen i tubulus. Glukos binder till SGLT2 tillsammans med natrium och drags in i cellen. När glukosen väl är inne i cellen binds den till GLUT2, som finns i det basolaterala membranet mot blodbanan, och passeras därigenom ut i blodet igen.
På detta sätt förs nästan all filtrerad glukos tillbaka till blodet i stället för att gå förlorad med urinen. SGLT2 ensam står för cirka 90 procent av återabsorptionen, vilket också gör proteinet till ett viktigt mål för vissa läkemedel vid typ 2-diabetes.
Hos friska individer är återabsorptionen mycket effektiv. Njurarna klarar dock bara av att hantera blodglukos upp till en viss nivå, ofta kallad njurens glukoströskel. Överskrider blodsockret denna tröskel kan glukos inte längre återabsorberas fullständigt och börjar istället synas i urinen.
Det klassiska exemplet är diabetes mellitus, där kraftigt förhöjda blodsockervärden gör att återabsorptionskapaciteten överskrids. Resultatet blir att glukos läcker ut i urinen, ett tillstånd som kallas glukosuri. Även andra faktorer, exempelvis vissa ärftliga njurstörningar eller graviditet, kan tillfälligt ge upphov till glukos i urinen trots normala blodsockervärden.
Sammanfattningsvis beror avsaknaden av glukos i urinen hos friska på att njurarnas transportörer, framför allt SGLT2 och GLUT2, återvinner glukosen till blodet med hög precision. Först när systemet överbelastas eller skadas passerar sockret ut med urinen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online