Användningen av urinkateter inom sjukvården bygger normalt på medicinsk nödvändighet och patientens samtycke. I de flesta fall får ett sjukhus alltså inte genomföra en kateterisering utan att patienten – eller dennes juridiska ombud – har gett sitt medgivande.
Det kan dock finnas situationer där en kateter är medicinskt nödvändig men där patienten inte vill eller inte kan lämna sitt samtycke. Det gäller exempelvis patienter som är medvetlösa eller som på grund av demens eller andra tillstånd har svårt att förstå den information som ges.
I sådana situationer kan sjukhuset söka juridisk rådgivning eller konsultera ett etiskt råd för att avgöra bästa möjliga handläggning. Vårdpersonal, som läkare eller sjuksköterskor, brukar också samtala om riskerna och fördelarna med kateterisering för att i möjligaste mån erhålla ett informerat samtycke från patienten eller från närstående och anhöriga.
Det är viktigt att komma ihåg att patientens självbestämmande och rätten att fatta informerade beslut om den egna vården är fundamentala principer inom hälso- och sjukvården. Enligt svensk lagstiftning, bland annat hälso- och sjukvårdslagen, ska vården i första hand utformas i samråd med patienten.
Sjukhus är därför generellt sett skyldiga att respektera dessa rättigheter och får inte tvinga fram en kateterisering utan saklig medicinsk motivering och erforderligt beslutsstöd. Om tvång ändå bedöms nödvändigt måste det alltid ske utifrån lagstöd och noggrant övervägande av patientens bästa.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online