Herpes B, även känt som B-viruset eller Cercopithecine herpesvirus 1, är ett virus som är vanligt förekommande bland primater, framför allt makaker. Sjukdomen yttrar sig som lesioner på huden och smittar främst via bett och skador från infekterade djur. Herpes B betraktas normalt inte som en mänsklig sjukdom, men i sällsynta fall har människor smittats – och då är sjukdomen oftast dödlig. De enda personer som löper risk att drabbas är de som arbetar med apor, eftersom smittan överförs via apebett. De flesta dokumenterade fallen har inträffat bland veterinärer och djurvårdare.
Cirka en vecka efter exponeringen börjar en person som smittats av herpes B utveckla lesioner på huden. Dessa lesioner är stora blåsor fyllda med var och blod. Blåsorna uppträder oftast på den hudyta som kommit i direkt kontakt med viruset, men de kan sprida sig till andra delar av kroppen. Ett snabbt och noggrant tvättning av såret direkt efter en bett- eller skrapskada kan minska risken för infektion avsevärt.
När blåsorna uppträtt börjar den smittade personen få influensaliknande symtom. Det innefattar feber, frossa och kräkningar. Kraftig illamående är också vanligt. Personen kan dessutom få svårt att andas och uppleva bröstsmärtor. Symtomen kan likna en vanlig förkylning eller influensa, men i kombination med blåsorna är de ett tydligt tecken på att något allvarligare pågår.
Herpes B angriper kroppens nervsystem, vilket gör att neurologiska symtom successivt utvecklas. Personen kan känna intensiv klåda som inte går att lindra, och delar av kroppen kan börja kännas domnade. Yrsel och suddig syn är också vanliga besvär, liksom en växande förvirring och koncentrationssvårigheter.
Herpes B leder oftast till döden hos människor om den inte behandlas i tid. Efter de neurologiska symtomen inleds sjukdomens slutskede. Den drabbade får allt svårare att andas och hamnar så småningom i koma. Till slut förlorar kroppen förmågan att andas helt, vilket leder till döden.
Herpes B kan påvisas genom ett blodprov. Personer som regelbundet arbetar med primater rekommenderas att testas ofta, samt att se till att alla primater i deras vård undersöks regelbundet. Behandling med antivirala läkemedel, exempelvis acyklovir eller valacyklovir, kan vara framgångsrik om sjukdomen upptäcks tidigt – men när symtomen redan brutit ut är det oftast för sent. Därför är snabb medicinsk bedömning efter varje exponering avgörande, tillsammans med skyddsutrustning och god hygien vid arbete med makaker.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online