Den östliga diamantklockhuggormen (Crotalus adamanteus) är en mycket stor och giftig orm som i genomsnitt mäter mellan 84 och 183 centimeter. Människor som tidigare trängde in i dessa rovdjurs naturliga livsmiljöer lärde sig snabbt den dödliga sanning som gömde sig i undervegetationen. Ormsamlingar, så kallade rattlesnake roundups, är mindre vanliga idag än förr, men arten fruktas fortfarande särskilt och dödas ofta på syn. Östliga diamantklockhuggormen fyller dock ett viktigt syfte i ekosystemet, eftersom dess naturliga byten omfattar råttor, möss, kaniner och andra varmblodiga skadedjur.
Hela delstaten Florida utgör hemvist för östliga diamantklockhuggormar. Långbarrstallskogar med täta palmettodungar samt områden med sandtallhed utgör artens föredragna livsmiljö, men endast två procent av de ursprungliga långbarrstallskogarna återstår idag i sydöstra USA. Flacka tallskogar och bestånd av turkoak, där gofersköldpaddor och bältor förekommer, hyser också östliga diamantklockhuggormar. Dessa ormar klättrar sällan i träd; i stället ligger de gömda bland nedfallna grenar och löv på skogsbotten och väntar tills ett byte passerar.
Östliga diamantklockhuggormar förekommer längs kustslätten så långt norrut som till sydöstra North Carolina och så långt västerut som till södra Mississippi och östra Louisiana. Vissa individer har observerats röra sig över områden på upp till 200 hektar under sin livstid, i jakt på byten eller när de söker en lämplig livsmiljö. Under dessa vandringar parar sig ormarna och honorna föder mellan sex och 20 levande ungar. Arten är även känd för att våga sig ut i saltvatten och simma till barriäröarna utanför Floridas kust.
Förlust och fragmentering av livsmiljöer, människans ständigt expanderande bebyggelse, ormsamlingar för vinst eller "säkerhet" samt hänsynslöst dödande har kraftigt minskat bestånden av östliga diamantklockhuggormar. Dessa aktiviteter tvingar ormarna att anpassa sig till nya miljöer som kortbarrstallskogar, tomma tomter, golfbanor, bakgårdar och övergivna åkrar. Detta ökar risken för kontakt mellan ormar och människor, vilket förstärker den upplevda faran och driver på allmänhetens önskan att utrota djuret – en ond cirkel som ytterligare hotar artens överlevnad.
När vädret svalnar i oktober och november söker dessa ormar upp gofersköldpaddors håligheter, bältors gryt och rotkanaler som skyddar dem mot vinterns väderförhållanden. Mycket lite äts under denna period, och det är den enda tid då östliga diamantklockhuggormen vistas under jorden. På jämförelsevis varma vinterdagar kommer ormen upp för att sola sig och kan då även hitta ett nytt gömställe som känns säkrare eller varmare.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online