Flera arter har utvecklat anmärkningsvärd resistens mot ormgift genom genetiska anpassningar, beteendestrategier eller fysisk pansar.
Anmärkningsvärda exempel
- Mungos (Herpestidae): Mutera nikotiniska acetylkolinreceptorer förhindrar α-neurotoxinbindning (kobra, krait). Kombinerat med hastighet, smidighet och tjock päls döda de rutinmässigt och äter giftiga ormar.
- Honungsgrävlingar (Mellivora capensis): Lös, tjock hud motståndar kuggpenetration; aggressivt försvar; viss giftmotstånd (överlever doser dödliga för likstora däggdjur). Inte fullt immun.
- Kungssnokar (Lampropeltis): Strängsnokar som predar på skallormar, kopphuvudsnokar, korallsnokar. Utvecklat motstånd mot viper- och elapidgifter via seruminhibitorer. Immun mot inhemska artars gift.
- Sekreterarfågel (Sagittarius serpentarius): Trampar ihjäl ormar med kraftfulla ben; skador skyddar ben; kan ha viss fysiologisk resistens.
- Igelkottar, opossum, vissa rovfåglar: Varierande resistens mot specifika gifter.
Resistensmekanismer
- Målmutatoner (receptorförändringar som förhindrar toxinbindning).
- Giftneutraliserande serumproteiner (fosfolipas A₂-hämmare, metalloproteinashämmare).
- Förbättrad clearance/metabolism.
- Beteendemässigt: snabb anfall, undvikande av kuggar, tjock hud/päls.
Viktiga förbehåll
- Resistens är ofta artspecifik (t.ex. mungo resistent mot kobra, inte nödvändigtvis mot viper).
- Inte absolut – massiv förgiftning kan övervinna.
- Ungdjur kan vara mer sårbara.
Evolutionära vapenväg driver dessa anpassningar. Människor saknar sådan resistens – antivinom är vårt försvar.
