Under 1800-talet fanns inget motgift mot ormbett, och läkare samt allmänheten tvingades förlita sig på en rad ofta desperata metoder för att rädda livet på den som blivit biten av en skallerorm. Här är några av de vanligaste behandlingsmetoderna från den tiden.
Metoden gick ut på att borra ett hål i huden över bettet och föra in en liten slang eller pip, så att giftet skulle kunna rinna ut ur såret.
Här skar man i huden över bettbildningen med en kniv eller rakkniv för att uppmuntra blödning, i tron att det giftiga blodet då skulle spolas ut ur kroppen.
En uppvärmd koppa placerades över bettet för att skapa undertryck. Suctionen ansågs dra giftet upp till ytan och ut ur huden.
Ett hårt åtdraget band knöts runt lemmen strax ovanför bettet för att hindra giftet från att spridas vidare i kroppen via blodbanan. Denna metod var dock riskabel, eftersom den kunde skada vävnader och nerver.
Whiskey eller annan stark alkohol applicerades ibland direkt på såret för att döva smärtan. Den dracks dessutom ofta internt, både som smärtlindring och i tron att alkoholen skulle neutralisera giftet.
Omslag tillverkade av örter, lera eller andra ingredienser lades på bettet för att lindra svullnad och lätta på smärtan.
I dag vet vi att de flesta av dessa metoder hade liten eller ingen effekt – vissa, som snitt i såret och hårda stumpeband, kunde faktiskt förvärra skadan. Modern vård bygger i stället på snabb transport till sjukhus och behandling med specifikt motgift, vilket har dramatiskt minskat dödligheten i skallerormbett.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online