Varje år diagnostiseras ungefär 70 000 personer med blåscancer, enligt American Cancer Society. Det finns flera olika behandlingsmetoder mot sjukdomen, och en av dem är intravesikell kemoterapi – en behandling där cytostatika ges direkt in i urinblåsan.
Intravesikell kemoterapi innebär att en medicinerad vätska förs in i urinblåsan via en tunn slang som kallas kateter. De läkemedel som oftast används är mitomycin, epirubicin och doxorubicin.
De kemiska ämnen som används riktar sig mot och förstör de cancerceller som finns i urinblåsan. Läkare föredrar ofta denna metod när det är möjligt, eftersom den orsakar färre biverkningar än andra former av kemoterapi. Det beror på att läkemedlet verkar lokalt i urinblåsan i stället för att spridas i hela kroppen.
Intravesikell kemoterapi ges vanligtvis till patienter med stadium 2-blåscancer. Enligt American Cancer Society innebär stadium 2 att tumören har vuxit in i muskelvävnaden, alltså urinblåsans andra lager, men ännu inte spridit sig till det tredje lagret som består av fettvävnad.
Efter att läkemedlet har letts in i urinblåsan ska du behålla vätskan i ungefär två timmar, enligt Cancer Research UK. Därefter lämnar kroppen ifrån sig läkemedlet genom normalt urinerande. Under tiden kan personalen be dig byta kroppsläge då och då, så att vätskan kommer i kontakt med hela urinblåsans insida.
Vissa patienter utvecklar en inflammation i urinblåsan efter behandlingen. Det kan ge symtom som täta urinträngningar, smärta vid urinering eller buksmärtor. Ungefär en av tio personer som får intravesikell kemoterapi drabbas även av utslag på handflatorna eller fotsulorna, rapporterar Cancer Research UK. Kontakta alltid din vårdgivare om du upplever besvär efter behandlingen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online