Stamcellsbehandlingar används för en mängd olika sjukdomar, såsom aplastisk anemi, multipelt myelom, Hodgkins lymfom, icke-Hodgkins lymfom och andra cancerformer. Behandlingen kallas även benmärgstransplantation och erbjuder patienter en livräddande åtgärd när andra behandlingar visat sig otillräckliga.
Vid en stamcellstransplantation förstörs den icke fungerande benmärgen, varefter friska stamceller infunderas i kroppen. Om behandlingen lyckas vandrar stamcellerna till benmärgen och börjar producera nya blodkroppar som fungerar normalt. Även om stamcellstransplantationer ger många patienter hopp om bot eller remission finns det allvarliga biverkningar och komplikationer som kan uppstå.
Det finns flera olika typer av stamcellstransplantationer. Vid en allogen transplantation är donatorn en släkting eller en person med nära genetisk matchning till patienten. Syskon har en chans på 1 av 4 att vara en fullständig matchning. Om inga släktingar passar söks benmärgsregister efter en lämplig donator – dessa kallas transplantationer med obesläktad donator (MUD). En särskild form av allogen transplantation är när donatorn är en identisk tvilling, vilket kallas syngeneisk transplantation.
Vid en autolog transplantation tas friska stamceller från patientens egen benmärg innan kemoterapi eller strålbehandling påbörjas. Cellerna frysas ner och förvaras tills de behöver återinföras i kroppen.
Perifer stamcellstransplantation (PBSCT) är en metod där stamceller hämtas från det cirkulerande blodet i stället för från benmärgen. PBSCT kan vara allogen, men är oftast autolog.
Navelsträngsblodstransplantation (CBT) utförs med hjälp av stamceller från navelsträngsblod. Dessa är allogena transplantationer och kräver matchade donatorer.
Enligt American Cancer Society är den största omedelbara risken efter en stamcellsbehandling infektion. Den kritiska perioden är de första sex veckorna efter ingreppet, innan benmärgen hunnit börja producera vita blodkroppar. Patienten betraktas då som neutropenisk, vilket innebär en mycket låg nivå av vita blodkroppar i blodet.
Bakterieinfektioner är relativt vanliga under denna tid, men även något så oskyldigt som en förkylning kan utgöra en allvarlig fara. Profylaktiska, det vill säga förebyggande, antibiotika kan därför ges under denna period för att skydda patienten mot infektioner.
Innan själva transplantationen genomgår patienterna en så kallad konditionering för att förbereda kroppen på behandlingen. Dessa behandlingar förstör blodplättarna i blodet, vilka normalt hjälper blodet att koagulera. Patienterna löper därför ökad risk för blödningar, och blodplättsnivåerna övervakas noggrant under hela processen.
Det tar vanligtvis cirka tre veckor innan blodplättsnivåerna stabiliseras. Under denna tid är näsblod, lätta blåmärken och blödande tandkött vanliga symtom. Om blodplättsvärdet sjunker under 20 000/mm³ har patienten utvecklat trombocytopeni, och en transfusion av blodplättar kan då bli nödvändig. De röda blodkropparna återhämtar sig också långsamt, vilket innebär att blodtransfusioner ibland krävs under återhämtningsperioden.
Transplantat-mot-värd-sjukdom (engelska: graft-versus-host disease, GVHD) uppstår främst vid allogena transplantationer. Tillståndet innebär att donatorns celler attackerar patientens organ som om de vore främmande vävnad, medan patientens eget immunsystem är för försvagat av konditioneringen före transplantationen för att kunna försvara sig.
De organ som oftast drabbas är huden, mag-tarmkanalen och levern. Reaktionen kan inträffa när som helst mellan 10 och 70 dagar efter transplantationen, men sker oftast omkring dag 25. GVHD kan variera från mild till livshotande. Enligt American Cancer Society drabbas ungefär en tredjedel till hälften av alla patienter som genomgår allogena transplantationer. Yngre patienter och de med nära genetisk matchning löper lägre risk att insjukna.
Fler potentiella komplikationer vid stamcellstransplantation inkluderar organskador, skador på blodkärl, grå starr samt sekundära cancerformer – oftast tumörer i huden, munnen eller lungorna. Det finns naturligtvis även en risk för dödlighet i samband med behandlingen.
Samtidigt visar statistiken från bland annat Association of Cancer Online Resources att överlevnads-, botnings- och remissionsfrekvenserna kontinuerligt förbättras tack vare framsteg inom forskningen och vården, vilket ger allt fler patienter en bättre prognos.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online