Beroende på vilka läkemedel som ska ges och vilken typ av cancer som behandlas kan cytostatikabehandling (kemoterapi) ges på flera olika sätt. De vanligaste metoderna är oral administrering (per mun), intravenös (i ett blodkärl), intramuskulär (i en muskel), subkutan (under huden), regional/målinriktad samt topikal behandling. Valet av metod avgörs av cancertypen, läkemedlets egenskaper och patientens allmänna hälsa.
Oral kemoterapi tas via munnen, oftast i form av tabletter, kapslar eller vätska. Det är den enklaste metoden och kan normalt administreras hemma. Trots sin enkelhet är patientens efterlevnad av behandlingsanvisningarna en av de största utmaningarna för en lyckad behandling.
Vissa patienter drabbas av kräkningar, kraftigt illamående eller diarré, vilket påverkar deras acceptans av läkemedlet och minskar efterlevnaden av riktlinjerna för dosering och frekvens. Andra har svårt att komma ihåg hur mycket och hur ofta medicinen ska tas, samt om den ska intas med mat eller på fastande mage – detaljer som i hög grad påverkar kemoterapins effektivitet. Därför är tydlig information från vårdpersonalen och god uppföljning avgörande för resultatet.
Topikal kemoterapi finns i form av kräm, salva eller lotion och appliceras direkt på huden. Metoden används framför allt vid behandling av vissa former av hudcancer, där den verkar lokalt på det drabbade området.
Begreppet parenteral används för att beskriva kemoterapi som ges intravenöst, intramuskulärt eller subkutant. Intravenös kemoterapi är den vanligaste formen av de tre.
Vid intravenös kemoterapi injiceras en blandning av läkemedel och saltlösning direkt i patientens blodström. En liten nål med ansluten kateter förs in i en ven, vanligtvis i handen eller underarmen. Katetern kopplas till en droppflaska som hänger på ett stativ, och vätskan drivs ner av tyngdkraften.
Eftersom intravenös kemoterapi är en systemisk metod bekämpas cancern i hela kroppen – varje cell utsätts för läkemedlen, både cancerceller och friska celler.
Fördelen är att läkemedlet omedelbart fördelas ut i blodet. Detta blir dock en nackdel när patienten har en hög koncentration av cancerceller i det perifera blodet. Läkemedlets snabba effekt på cancercellerna kan då skapa stora mängder toxiskt nedbrytningsmaterial som överväldigar kroppens förmåga att göra sig av med det. Lever, njurar och andra organ kan utsättas för oacceptabel stress som kan försämra deras funktion och i värsta fall bli livshotande.
Intramuskulär kemoterapi innebär att läkemedlet injiceras i en muskel. Behandlingen absorberas i blodet långsammare än vid intravenös administrering, men effekten varar längre.
Subkutan administrering liknar den intramuskulära och innebär att läkemedlet injiceras under huden. Precis som vid intramuskulär injektion diffunderar läkemedlet gradvis från injektionsstället ut i blod- och lymfsystemet. Detta är ofta fördelaktigt jämfört med intravenös behandling, eftersom läkemedlet tillförs cirkulationssystemet över en längre tidsperiod och därmed den systemiska toxicitet som IV-behandling ofta medför kan undvikas. Att intramuskulära och subkutana injektioner ändå används relativt sällan beror på att många cytostatika irriterar och till och med kan skada muskel- och hudvävnad.
Regional kemoterapi ges när anticancerläkemedlen behöver riktas mot ett precist område i kroppen. Syftet är att koncentrera läkemedlet kring tumören samtidigt som effekterna på resten av kroppen minimeras. Exempel på regional kemoterapi är intraarteriell, intravesikal, intrapleural, intraperitoneal och intratekal administrering.
Oavsett vilken metod som väljs planeras cytostatikabehandlingen alltid individuellt av behandlande läkare utifrån cancertyp, sjukdomsstadium och patientens kondition, för att uppnå bästa möjliga effekt med så få biverkningar som möjligt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online