Tröskelvärdet för när o-dianisidin blir cancerframkallande beror i hög grad på exponeringsvägen, den aktuella arten och individens känslighet. Begränsade studier på människor antyder en ökad cancerrisk, särskilt vad gäller blåscancer, vid de exponeringsnivåer som förekommer i vissa yrkesmiljöer. Den exakta koncentration vid vilken o-dianisidin utvecklar cancer hos människor har dock inte gått att fastställa med säkerhet.
Djurstudier har gett varierande resultat beroende på djurart och experimentella förhållanden. Generellt sett har kronisk exponering för o-dianisidin vid relativt höga koncentrationer kopplats till en ökad frekvens av tumörer i urinblåsa, lungor och mjölkkörtlar hos vissa försöksdjur. Dessa fynd stödjer uppfattningen att även långvarig exponering på låga nivåer kan innebära en risk, även om överföringen till människor inte är helt klarlagd.
O-dianisidin (3,3'-dimoxibensidin) klassificeras av IARC (International Agency for Research on Cancer) som "möjligen cancerframkallande för människor" (grupp 2B). Eftersom det saknas en säkert fastställd tröskelnivå arbetar många myndigheter enligt principen att ingen exponeringsnivå kan anses helt riskfri, och gränsvärdena sätts därför så låga som tekniskt genomförbart.
På arbetsplatser där o-dianisidin kan förekomma finns ofta regelverk och riktlinjer som syftar till att begränsa exponeringen och minimera hälsoriskerna. Vanliga åtgärder inkluderar slutna hanteringssystem, effektiv ventilation, personlig skyddsutrustning samt regelbunden kontroll av luftkoncentrationer. Målet är alltid att hålla exponeringen väl under de nivåer som bedöms kunna ge negativa hälsoeffekter.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online