Kemoterapi, ofta förkortat "keimo", är en metod för att döda cancerceller med hjälp av läkemedel. Metoden har använts sedan 1950-talet och idag finns flera olika läkemedel som används mot olika former av cancer. Läkare ger oftast medicinen intravenöst via dropp, men vissa patienter kan ta sina kemoterapiläkemedel oralt i tablettform hemma.
Vilket läkemedel som väljs beror på cancertyp, sjukdomsstadium och patientens allmänna hälsa. Ofta kombineras flera preparat för att uppnå bästa möjliga effekt. Nedan följer de viktigaste grupperna av kemoterapiläkemedel och hur de fungerar.
Alkylerande medel förhindrar att cancercellerna fortplantar sig. Gruppen omfattar kvävesenaper, nitrosourearer, alkylsulfonater, triaziner och etyleniminer. De används bland annat vid kronisk leukemi, lymfom, Hodgkins lymfom, multipelt myelom, sarkom samt cancer i lungor, bröst och äggstockar.
Läkemedlen verkar i alla faser av cellcykeln. Eftersom de skadar cellernas DNA kan de även skada benmärgen. Högre doser av alkylerande medel innebär dessutom en ökad risk att utveckla akut leukemi senare i livet.
Antracykliner verkar också i alla faser av cellcykeln och hindrar de enzymer som ansvarar för DNA-replikationen. Höga doser kan orsaka permanenta hjärtskador, vilket är anledningen till att det finns livslånga dosgränser för den här typen av läkemedel.
Daunorubicin, doxorubicin, epirubicin och idarubicin är exempel på dessa antitumörantibiotika. Mitoxantron, som liknar doxorubicin, är ett annat antitumörantibiotikum som används mot lymfom, leukemi samt cancer i bröst och prostata.
Enzymer som kallas topoisomeraser hjälper till att separera DNA-strängarna så att de kan dupliceras. Topoisomerasshämmare, såsom topotecan, irinotecan, etoposid och teniposid, stör dessa enzymers funktion.
Läkemedelsgruppen används för att behandla cancer i äggstockar, lungor och mag-tarmkanal samt vissa former av leukemi, och betraktas som effektiva kemoterapiläkemedel.
Antimetaboliter hämmar tillväxten och delningen av DNA och RNA. Det är cellspecifika läkemedel som vanligtvis används vid tumörer i bröst, äggstockar och tarmkanal. De skadar cellerna under S-fasen av cellcykeln, då DNA kopieras.
Capecitabin, 6-merkaptopurin, metotrexat, gemcitabin, cytarabin, fludarabin, 5-fluorouracil och pemetrexed är alla exempel på antimetaboliter.
Mitoshämmare inkluderar paklitaxel, docetaxel, ixabepilon, vinblastin, vincristin och vinorelbin. Dessa läkemedel förhindrar bildningen av de proteiner som krävs för celldelning och används vid bröstcancer, lungcancer, myelom, lymfom och leukemier.
Risken för perifera nervskador kan göra att doseringen behöver begränsas. Många mitoshämmare kommer från naturliga källor, framför allt växtalkaloider.
Kortikosteroider är effektiva vid behandling av lymfom, leukemier och multipelt myelom. Steroiderna dödar cancerceller eller bromsar deras tillväxt. När de används för detta ändamål räknas de som en form av kemoterapi – inte när de ges för att förebygga allergiska reaktioner och kräkningar i samband med kemoterapibehandling.
Prednison, metylprednisolon och dexametason är vanliga kortikosteroidpreparat.
Vanliga biverkningar i samband med kemoterapi är illamående, kräkningar, diarré, förstoppning och nedsatt aptit. Håravfall, trötthet, smärta, feber och munsår förekommer också ofta.
Sena biverkningar kan dessutom uppstå beroende på vilket läkemedel som använts. Hjärt- och njurproblem, infertilitet, lung- och nervskador samt ökad risk för en ny cancersjukdom är några kända exempel. Patienter bör därför följas upp regelbundet även efter avslutad behandling.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online