Kelationsterapi är en medicinsk behandling där särskilda ämnen, så kallade kelaterande medel, används för att avlägsna tungmetaller och andra skadliga ämnen från kroppen. De kelaterande medlen binder sig till metalljoner i blodet och bildar ett stabilt komplex som kroppen sedan kan utsöndra via urinen.
Kelationsterapi används inom vården för en rad olika tillstånd, bland annat:
Utöver detta har kelationsterapi ibland föreslagits för tillstånd som åldersrelaterad makuladegeneration (AMD), autismspektrumtillstånd (AST), kronisk smärta, trötthet och infertilitet – men den vetenskapliga dokumentationen för dessa användningsområden är svag eller helt saknad.
Kelationsterapi ges oftast intravenöst, det vill säga direkt i en blodven, men kan i vissa fall administreras via munnen eller genom huden. Behandlingstid och dosering anpassas efter vilket tillstånd som ska behandlas samt patientens allmäntillstånd.
Kelationsterapi är en kontroversiell metod. Det finns ingen vetenskaplig konsensus om dess effektivitet för de flesta tillstånd, och behandling utan etablerad medicinsk grund bör undvikas. Däremot finns viss forskning som stödjer användningen vid vissa former av tungmetallförgiftning och järnöverbelastning, där behandlingen har en tydligt dokumenterad nytta.
Som alla medicinska behandlingar kan kelationsterapi ge upphov till biverkningar. Vanliga exempel inkluderar:
I mer allvarliga fall kan behandlingen påverka njurarna eller levern negativt. Det är därför viktigt att behandlingen alltid sker under läkares överinseende.
Kelationsterapi kan vara ett värdefullt verktyg vid vissa specifika diagnoser, särskilt tungmetallförgiftning. För övriga tillstånd saknas dock starkt vetenskapligt stöd. Diskutera alltid risker, nytta och alternativa behandlingsvägar med din läkare innan du påbörjar någon form av kelationsbehandling.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online