B-cellslymfom, ofta kallat icke-Hodgkins lymfom, är ett samlingsbegrepp för alla former av icke-Hodgkinslymfom som drabbar de B-lymfocyter som bildas i kroppens lymfvävnad. Det finns fler än ett dussin specifika undertyper av B-cellslymfom, och vilken behandling som passar bäst avgörs av faktorer som sjukdomens form, aggressivitet och stadium.
Ett lymfom är en cancerform som utvecklas i kroppens lymfsystem. De celler som oftast drabbas är lymfocyterna – en typ av vita blodkroppar som delas in i B-lymfocyter och T-lymfocyter. B-cellslymfom uppstår när de B-celler som produceras av lymfvävnaden blir defekta, omvandlas till cancer och börjar dela sig snabbt samt sprida sig i kroppen. B-cellslymfom kan vara antingen aggressiva (snabbväxande) eller långsamt växande, och denna skillnad spelar ofta en avgörande roll för vilken behandling som rekommenderas.
Kemoterapi kan användas effektivt vid både långsamt och snabbt växande B-cellslymfom. Behandlingen bygger på specialiserade läkemedel som söker upp och dödar snabbt delande eller onormala celler. Mycket aggressiva B-cellslymfom kan ofta bromsas och kontrolleras med intensiv kemoterapibehandling. Kemoterapi kombineras ofta med strålbehandling för att förstärka behandlingseffekten.
Strålbehandling passar bäst för B-cellslymfom som inte växer aggressivt snabbt och som befinner sig i stadium I eller II av sjukdomen. I stadium I ligger de cancerösa B-cellerna i endast en lymfknuta och ingen annanstans i kroppen. I stadium II har cancern spridit sig till två lymfknutor, båda på samma sida av kroppen. I båda fallen kan strålbehandling effektivt rikta in sig på och behandla cancern.
Vid denna behandling tas en del av patientens blod ut och passeras genom en specialmaskin som separerar de odifferentierade stamcellerna från övriga celler och vätska. Cellerna behandlas för att säkerställa att eventuella kvarvarande cancerceller förstörs, varefter de friska stamcellerna infunderas tillbaka till patienten. Behandlingen ökar sannolikheten för att friska, korrekt fungerande celler ska mogna inom lymfsystemet. Stamcellstransplantation används i allmänhet endast hos patienter med extremt aggressiva lymfom.
Radioimmunoterapi använder antikroppar som söker upp och selektivt binder till cancerösa B-lymfocyter. Dessa antikroppar är kopplade till ett radioaktivt ämne. När B-cellerna kommer i kontakt med antikroppen och dess radioaktiva molekyl förstörs cellen, medan skadan på andra celler och vävnader i kroppen blir minimal. Två läkemedel för radioimmunoterapi, Zevalin och Bexxar, har använts med stor framgång vid behandling av B-cellslymfom.
Vilken behandling som är mest lämpad varierar från person till person och avgörs av faktorer som lymfomets undertyp, aggressivitet och utbredningsgrad. En onkolog eller hematolog kan efter en noggrann utredning ta fram en individuell behandlingsplan som ger bästa möjliga chans att kontrollera sjukdomen och bibehålla god livskvalitet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online