
Non-Hodgkins lymfom är en cancerform som i många fall kan behandlas. Utmaningen ligger i att avgöra vilken typ av lymfom patienten har och hur utbrett sjukdomen är. Det finns dock flera vanliga behandlingsformer som kan hjälpa patienten att lindra smärta eller främja tillfrisknandet.
Lymfom är en cancersjukdom som drabbar lymfkörtlarna samt lymfrelaterade vävnader och organ i hela kroppen. Eftersom lymfkörtlarna ansvarar för att överföra antikroppar och styra kroppens immunförsvar kan lymfom vara särskilt skadligt. Både Hodgkins lymfom och non-Hodgkins lymfom innebär en cancerförändring av de vita blodkropparna, men vid non-Hodgkins lymfom saknas en specifik celltyp vars närvaro skulle kunna påverka val av behandling.
Strålbehandling kan användas för att behandla vissa former av non-Hodgkins lymfom. Målet är att krympa lymfatiska tumörer utan att skada omgivande vävnad. Detta kan vara särskilt fördelaktigt för patienter med Burkitts lymfom, som är en mycket lokaliserad form av sjukdomen. Extern strålning är den vanligaste metoden, och en onkolog samt en radiolog bestämmer tillsammans var strålningen ska riktas och med vilka doser. En typisk strålbehandlingsperiod för non-Hodgkins lymfom varar i fyra till sex veckor.
Kemoterapi är ofta den mest effektiva behandlingsformen för non-Hodgkins lymfom, eftersom många typer kan sprida sig mycket snabbt. Behandlingen innebär att läkemedel tillförs blodet för att söka upp cancerceller och förstöra delar av deras DNA.
Biverkningarna kan dock vara kraftiga, särskilt eftersom lymfkörtlarna – som normalt bidrar till att lindra symtom – redan är påverkade av sjukdomen. När de vita blodkropparna är försvagade kan biverkningar omfatta håravfall, extrem trötthet och ökad mottaglighet för infektioner. Därför ordineras många lymfompatienter endast en eller en kombination av läkemedel åt gången. Patienter som genomgår kemoterapi bör även känna till tumörlyssyndromet, ett tillstånd där större lymfatiska tumörer sönderdelas och deras innehåll sprids i kroppen.
Benmärgstransplantationer hos patienter med non-Hodgkins lymfom har utförts sedan 1990-talet. Benmärg tas från patienten (eller en matchande givare) och fryses in före kemoterapin, eftersom behandlingen ofta skadar märgen. När kemoterapin är avslutad tinas märgen upp och återförs till patienten via injektion.
Vid mer komplicerade former av non-Hodgkins lymfom kan patienter erbjudas att delta i kliniska prövningar. Dessa innebär behandling med nyare läkemedel som angriper lymfomcellerna på mindre traditionella sätt. Patienterna bör vara medvetna om att läkemedlen inte är fullt utvecklade eller helt godkända av läkemedelsmyndigheter, men de ges vanligtvis i mindre doser och under kontrollerade förhållanden. Deltagande patienter kan räkna med noggrann övervakning och många frågor som hjälper till att vidareutveckla behandlingarna.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online