Lymfknutarna är en del av det lymfatiska systemet, som i sin tur ingår i kroppens immunförsvar. De lagrar lymfvätska och lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som hjälper kroppen att bekämpa infektioner. Cancer som uppstår i lymfknutarna kallas lymfom, och den vanligaste formen är non-Hodgkins lymfom.
Vissa infektioner kan öka risken att utveckla lymfom, bland annat hiv, Epstein-Barr-viruset och hepatit C. Ålder spelar också roll – personer över 60 år löper ökad risk, enligt American Cancer Society. Även ett försvagat immunförsvar kan bidra till högre risk.
Vanliga symtom på lymfom inkluderar svullna lymfknutar på halsen, i armhålorna eller i ljumsken, oförklarlig viktnedgång, feber, nattsvettningar, andningsbesvär, hosta, ihållande svaghet, trötthet och buksmärtor. Eftersom många av dessa symtom kan likna andra, mindre allvarliga sjukdomar är det viktigt att söka vård om besvären kvarstår.
Lymfom uppstår när lymfocyterna muterar på ett onormalt sätt, eller när cancerceller från andra delar av kroppen sprider sig till lymfknutarna via blodomloppet eller det lymfatiska systemet. Exakt vad som triggar igång mutationerna är ofta oklart, men genetiska faktorer och miljöpåverkan kan spela en roll.
En diagnos ställs vanligtvis genom en fysisk undersökning av lymfknutarna, blodprover samt bilddiagnostik med datortomografi (CT) eller magnetkamera (MR) för att fastställa var cancern finns. För att bekräfta diagnosen tas ett vävnadsprov, en så kallad biopsi, som sedan analyseras i mikroskop.
Behandlingsalternativen beror på typ av lymfom, sjukdomens stadium och patientens allmänna hälsa. Vanliga metoder inkluderar kirurgi för att ta bort drabbade lymfknutar, cellgiftsbehandling (kemoterapi), infusioner av cancerbekämpande antikroppar – så kallade monoklonala antikroppar – strålbehandling samt stamcellstransplantation. Många former av lymfom går idag att behandla framgångsrikt, särskilt när sjukdomen upptäcks tidigt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online