Biverkningar av strålbehandling mot prostatacancer kan påverka patientens livskvalitet i många år efter avslutad behandling. Vanliga problem som män drabbas av är impotens och diarré, men även inkontinens och smärtsam eller svedande urinering förekommer. Det positiva är att dessa besvär går att behandla, och hur svåra de blir beror främst på vilken stråldos som använts.
Att utveckla rektalcancer är en allvarlig biverkning som vissa patienter får efter strålbehandling mot prostatacancer. Risken ökar med 70 procent hos patienter som inte genomgår det kirurgiska alternativet, och den ökade risken är störst hos män som fått höga stråldoser. Enligt American Cancer Society är däremot inte den ökade risken för cancer i andra delar av tjocktarmen signifikant.
Irriterad tarm och diarré är vanliga biverkningar av strålbehandling. Ibland uppstår även blod i avföringen och läckage från ändtarmen under pågående behandling. Dessa besvär går oftast över inom två veckor efter behandlingens slut, men i sällsynta fall krävs ytterligare behandling eller kirurgi.
Inkontinens, blod i urinen och brännande smärta vid urinering är andra vanliga biverkningar. De kan börja kort efter behandlingen, och risken att drabbas ökar ett till tre år efter avslutad terapi.
Impotens utvecklas ofta gradvis och ökar under det första året efter strålbehandlingen. De flesta män som genomgår behandlingen upplever biverkan inom de första fem åren, medan andra drabbas senare. Ju äldre patienten är, desto tidigare tenderar impotensen att uppstå.
Strålbehandling finns i två huvudsakliga former. Den första är extern strålbehandling, ofta i form av så kallad intensitetsmodulerad strålterapi (IMRT), där låga eller höga stråldoser liknande röntgenstrålar riktas mot tumören. Behandlingen ges polikliniskt fem dagar i veckan under cirka åtta veckor.
Den andra formen är intern strålbehandling, där små radioaktiva kapslar, exempelvis jod-125 eller palladium-103, placeras in i prostatkörteln. Även denna behandling kan ges med hög eller låg dos.
Biverkningarna från extern och intern strålbehandling är till sin natur likartade och ger samma långsiktiga effekter. Den viktigaste skillnaden är att risken att utveckla rektalcancer är lägre vid intern strålbehandling.
Strålbehandling är en av de vanligaste behandlingsformerna vid prostatacancer, men den passar inte alla patienter på grund av riskerna för impotens och rektalcancer. Andra behandlingsalternativ finns, och det är klokt att diskutera dem med sin läkare och onkolog innan en slutlig behandlingsplan läggs fast.
Att drabbas av biverkningar av cancerbehandling är normalt, och varje patient med prostatacancer bör vara förberedd på att de kan uppstå. Det är viktigt att rådfråga den behandlande läkaren och onkologen om vad man kan förvänta sig och vilka tecken man ska hålla utkik efter. Biverkningar kan ofta minimeras om de upptäcks tidigt, och med rätt information kan patienten i förväg ta fram strategier för att hantera besvären.
Att följa den behandlingsplan som sjukvårdsteamet har tagit fram är avgörande för chanserna att överleva prostatacancer. Biverkningar kan ibland vara försvagande, och patienten bör kontinuerligt hålla teamet informerat om hur allvarliga de är, när de uppstår och hur de förändras över tid.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online