Radioaktivt material är kanske inte det första man tänker på inom medicinens värld. Trots det har medicinsk teknologi hittat en rad användningsområden för strålning. Nuklearmedicin är en medicinsk specialitet som arbetar med radioaktiva ämnen. Här får du veta mer om vad nuklearmedicin är och hur den används.
Det som skiljer nuklearmedicin från andra former av medicin är metoden som används för att diagnostisera och behandla sjukdomar. I centrum för metoden finns specialiserade bildgivande processer som bygger på radioaktivitetens lagar. Kort sagt handlar radioaktivitet om instabila atomer och molekyler samt om den energi de avger.
En instabil atom är en atom vars struktur av protoner, neutroner och elektroner har störts – antingen av en annan kolliderande atom eller av en kraftfull ljusstråle. Närhelst en atomär partikel tvingas ut från atomens kärna sprids energi. Det är denna utstrålade energi som nuklearmedicinen använder för att läsa av och spåra vad som händer inne i kroppen.
Bildteknikerna inom nuklearmedicinen bygger på tre grundkomponenter: radioaktiva ämnen, detektorer (kameror) och datorer.
För att kunna se vad som händer i kroppen injiceras radioaktiva ämnen i det område som ska undersökas. Kameraapparaterna fotograferar sedan de energimönster som de radioaktiva ämnena avger. Därefter sammanställer datorerna en bild utifrån den information som kamerorna har fångat in.
Nuklearmedicinen förenar kunskap från kemi, fysik, medicin, matematik och datorteknik. Andra bildgivande metoder, som röntgen, magnetkamera (MRI) eller datortomografi (DT), kan endast visa kroppens anatomi. Bilderna som skapas med radioaktiva ämnen visar däremot både anatomiska strukturer och de processer som pågår inuti dem. På så sätt ger nuklearmedicinsk bildtagning information som annars bara skulle kunna erhållas genom utforskande kirurgiska ingrepp.
Metoden används för att diagnostisera och behandla en rad tillstånd, bland annat tumörer, aneurysm (blodkärlspåsar), rubbningar i blodceller, hjärt- och kärlproblem samt vid benskintningar.
Inom nuklearmedicinen används främst två bildgivande tekniker, som båda bygger på olika radioaktiva material för att skapa bilder.
PET-skanning (positronemissionstomografi) använder radioaktiva ämnen med kort halveringstid. Bilderna som skapas är mycket detaljerade och kan, när de kombineras, ge en tredimensionell återgivning av ett kroppsområde samt av de processer som pågår därinne.
SPECT-skanning (single photon emission computed tomography) använder radioaktiva ämnen med längre livslängd. Bilderna visar inte lika många detaljer som PET-skanningen, men ger fortfarande värdefull information om kroppens inre processer.
Valet av radioaktivt ämne avgör bildkvaliteten. Dyrare utrustning krävs för att framställa de radioaktiva material som används vid PET-skanning. Därför är PET-undersökningar kostsamma och utförs endast på ett begränsat antal anläggningar, medan SPECT-undersökningar är mer prisvärda och lättillgängliga.
Trots hur innovativa nuklearmedicinska bildmetoder än är finns det vissa saker att överväga innan man beslutar sig för att genomgå en undersökning. Radioaktiva material förekommer naturligt. De finns runt omkring oss i form av bland annat solljus, och de finns i allt organiskt material och alla organismer – även i våra egna kroppar. Nuklearmedicinska bildtekniker koncentrerar och komprimerar energin i dessa material och riktar den in mot kroppen.
De rapporterade riskerna med dessa undersökningar är minimala. Nuklearmedicinen har funnits i över femtio år, och inga dokumenterade långtidseffekter har noterats. Allergiska reaktioner har förekommit, men de är sällsynta. Berätta alltid för din läkare om eventuella sjukdomstillstånd du har samt om din familjs sjukdomshistoria. Precis som vid all annan bilddiagnostik bör kvinnor som är gravida, misstänker att de är gravida eller ammar inte genomgå nuklearmedicinska undersökningar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online