Radioaktivt jod är den vanligaste behandlingen mot hypertyreos, det vill säga en överaktiv sköldkörtel. Vid hypertyreos producerar sköldkörteln för mycket av hormonerna T4 och T3. Patienten får i sig det radioaktiva jodet via munnen, och sköldkörteln tar sedan upp det på samma sätt som vanligt jod. Jodet bestrålar därigenom körteln inifrån, vilket saktar ner hormonproduktionen.
Radioaktivt jod kallas även radiojod. Det är kemiskt identiskt med vanligt jod, vilket innebär att sköldkörteln inte kan skilja de två åt. Det radioaktiva jodet har dock ett energiöverskott i sin atomkärna och avger därför strålning som påverkar cellerna i sin närhet.
Jod-131 är den isotop som rutinmässigt används vid behandling av hypertyreos. Den upptäcktes på 1930-talet vid University of California i Berkeley och används inom nuklearmedicin tack vare sin relativt korta halveringstid på cirka åtta dagar. Som jämförelse har jod-129 en halveringstid på hela 15,7 miljoner år. Enligt den amerikanska miljömyndigheten EPA bildas jod-131 genom klyvning av uranatomer vid drift av kärnreaktorer samt genom plutonium eller uran vid detonation av kärnvapen.
När det radioaktiva jodet sväljas behandlar sköldkörteln det precis som om det vore icke-radioaktivt jod. Det jod som inte tas upp av sköldkörteln utsöndras snabbt från kroppen via urinen. Medan det radioaktiva jodet stannar kvar i körteln avger dess kärna strålning som successivt minskar produktionen av sköldkörtelhormon.
En vanlig konsekvens av behandlingen är att patienten efter hand utvecklar hypothyreos, det vill säga en underaktiv sköldkörtel. Det innebär att patienten behöver ta syntetiskt sköldkörtelhormon, exempelvis levotyroxin, som läkemedelsbehandling under resten av livet. Dosen justeras regelbundet genom blodprov för att hålla hormonbalansen stabil.
Cirka 90 procent av alla patienter med hypertyreos behandlas med radioaktivt jod. I USA har över en miljon människor behandlats med metoden under de senaste 35 åren, vilket visar på dess etablerade och välprövade ställning.
Andra behandlingsmöjligheter finns. Tyreostatiska läkemedel, som hämmar sköldkörtelns hormonproduktion, är effektiva men kan ge biverkningar som hudutslag samt i ovanliga fall ledbesvär, förhöjda vita blodkroppar eller leverpåverkan i form av hepatit. Kirurgi är ytterligare ett alternativ, där 80 till 90 procent av sköldkörteln tas bort för att bota sjukdomen. Inför en operation är det oftast nödvändigt att först behandla patienten med läkemedel eller radioaktivt jod för att få ner nivåerna av sköldkörtelhormon och minska risken för komplikationer.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online