Borrelia är en fästingburen sjukdom som orsakas av bakterien Borrelia burgdorferi och överförs till människan via fästingbett. Enligt National Institute of Allergy and Infectious Diseases (NIAID) används begreppet kronisk borrelia (CLD) för att beskriva patienter med långvariga och ospecifika symtom. Kronisk borrelia omfattar patienter som befinner sig i ett sent skede av sjukdomen och som kanske inte längre har någon aktiv infektion (remission), men som ändå fortsätter att lida av utbredd smärta, trötthet och neurologiska besvär. Centers for Disease Control (CDC) erkänner ännu inte kronisk borrelia fullt ut som en egen diagnos, men forskningen pågår.
Symtomen inkluderar i vissa fall ett karakteristiskt ringformat utslag, så kallat erytem migrans, på bettstället. Patienter upplever ofta extrem trötthet, led- och muskelvärk, huvudvärk, feber, Bells pares (ensidig ansiktsförlamning) samt svullna lymfkörtlar. I senare skeden kan domningar i extremiteter, utbredd smärta samt koncentrationssvårigheter och sömnproblem tillkomma.
Det tidiga skedet känns oftast igen på utslag och influensaliknande symtom. Inom några veckor sprider sig infektionen till andra delar av kroppen. Om sjukdomen inte behandlas utvecklas den till ett sent skede med allvarligare komplikationer, exempelvis artrit (så kallad borreliaartrit) och neurologiska symtom. Även efter genomförd behandling fortsätter vissa patienter att uppleva ledinflammation, trötthet och neurologiska besvär. Utöver det sena skedet kan patienter med kronisk borrelia antingen återfalla i aktiv infektion eller ha kvarvarande symtom utan pågående infektion.
Standardbehandling sker peroralt med dokicyklin eller amoxicillin. Tidig behandling pågår vanligtvis i två till fyra veckor. Vid senare skeden kompletteras den första månaden ibland med ytterligare en fyra veckor lång antibiotikakur. Vid sent skede och svåra fall sätts intravenös antibiotikabehandling in, om den orala behandlingen inte har tillräcklig effekt.
Om symtomen i sent skede kvarstår i mer än sex månader betraktas fallet som kroniskt. Samtidiga infektioner med andra fästingburna bakterier kan förvärra symtomen och öka risken för antibiotikaresistens. Svårighetsgraden av de tidiga symtomen, vald behandlingsmetod och hur väl patienten följer behandlingsplanen bidrar också till komplikationer som hjärtblock, krampanfall och hjärnhinneinflammation.
Även om tidig behandling kan stoppa infektionen och lindra symtomen är detta inte alltid fallet. Ju längre infektionen lämnas obehandlad, desto större är risken för bestående komplikationer. När skador väl har uppstått blir symtomhantering det bästa alternativet – symtomen bör dock inte förvärras om behandlingen lyckas. Blodprov är inte alltid helt tillförlitliga i detta skede, vilket gör sjukdomen svår att följa över tid. Kostomläggning, holistiska metoder och traditionell västerländsk medicin kan alla bidra till att återställa kroppens balans och förbättra livskvaliteten.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online