Borrelia, även kallad Lyme-sjukdom, är en bakterieinfektion som orsakas av bakterien Borrelia burgdorferi och överförs till människor främst via fästingbett. De första symtomen kan vara vaga och lätt förväxlas med en segdragen influensa – hudutslag, trötthet, huvudvärk samt muskel- och ledvärk. Eftersom blodprov ibland ger falskt negativa svar ställs diagnosen ofta kliniskt, utifrån symtombild och sjukdomshistoria snarare än enbart laboratorieresultat. Uppptäcks sjukdomen tidigt brukar en antibiotikakur räcka för att bli helt frisk. Missas den däremot riskerar infektionen att bli kronisk. En korrekt och tidig diagnos av en läkare med erfarenhet av fästingburna sjukdomar är därför avgörande.
Många patientorganisationer inom Lyme-rörelsen rekommenderar att man söker läkare med särskild erfarenhet av att behandla sjukdomen. Eftersom symtomen liknar många andra sjukdomar och standardiserade blodprov kan ge falska negativa svar kan en läkare som väger in det kliniska tillståndet – inte bara provsvar – vara ett bättre val än en som förlitar sig enbart på laboratoriedata.
En så kallad Lyme-kunnig läkare, ofta förkortat LLMD (Lyme-Literate Medical Doctor), kan dessutom erbjuda längre antibiotikabehandling med högre doser tills alla symtom försvunnit, för att förebygga att sjukdomen blir kronisk. Dessa läkare har oftast aktivt sökt kunskap om borrelia och gått extra fortbildningskurser, exempelvis hos International Lyme and Associated Diseases Society (ILADS).
Läkare är oense om vilken behandling som är bäst vid borrelia, särskilt när det gäller kroniska fall där patienter rapporterar neurologiska symtom. Enligt Columbia Universitys forskningscenter för Lyme och fästingburna sjukdomar följer de flesta läkare de smala diagnostiska kriterier som amerikanska CDC (Centers for Disease Control and Prevention) tagit fram för att övervaka sjukdomens utbredning. Kriterierna bygger på ett begränsat spektrum av symtom som främst ses i tidigt skede av sjukdomen.
Columbia bedömer att dessa läkare riskerar att missa borrelia i senare, kroniskt skede, då de klassiska tidiga symtomen saknas och istället andra förändringar uppstår som inte ingår i CDC-profilen. Lyme-kunniga läkare använder däremot bredare kriterier, bland annat patientens symtomrespons på antibiotika som är känd att lindra sjukdomen. Många LLMD:ar behandlar misstänkt kronisk borrelia med antibiotika även utan de tidiga symtom som CDC kräver, eller utifrån ett positivt blodprov. Detta ökar chansen att fånga fall som ligger utanför CDC:s diagnostik – men innebär samtidigt en risk att patienter utan borrelia utsätts för långvarig antibiotikabehandling, vilket i sig kan ge allvarliga biverkningar.
Eftersom inget blodprov ännu kan fastställa borrelia med acceptabel säkerhet anser Columbia Universitys forskningscenter att både behandling enligt CDC:s kriterier och den bredare LLMD-metoden utgör rimlig vård. Försäkringsbolagen har dock en annan hållning och kräver att diagnosen följer riktlinjerna från Infectious Diseases Society of America (IDSA). IDSA har historiskt hävdat att beläggen för kronisk borreliainfektion inte är entydiga och rekommenderar försäkringsgivare att avslå ersättning för långvarig antibiotikabehandling som vissa Lyme-kunniga läkare förskriver.
Att de flesta läkare accepterar CDC:s diagnoskriterier, i kombination med IDSA:s starka hållning mot ersättning för kronisk borrelia, gör att många LLMD:ar väljer att hålla låg profil. Många oroar sig för att deras medicinska karriär ska skadas och att deras patienter ska nekas försäkringsersättning om de öppet annonserar behandling av en omdiskuterad diagnos som kronisk borrelia. Därför tar de flesta emot nya patienter endast via hänvisning från en patientförening eller via tips från andra borreliapatienter.
Lyme Disease Association (LDA) är en nationell ideell organisation i USA som arbetar för ökad kunskap om borrelia och andra fästingburna sjukdomar. Organisationens webbaserade läkarförmedling ger patienter namn på Lyme-kunniga läkare kopplade till postnummer. Efter registrering och inmatning av postnummer får patienterna namn och adress till tre slumpvis utvalda LLMD:ar så nära deras hemort som möjligt. Eftersom dessa läkare inte är jämnt fördelade över landet kan det dock krävas resor för att nå en remitterad specialist.
Artikeln beskriver främst förhållandena i USA. I Sverige ställs borreliadiagnosen oftast på vårdcentralen: det typiska hudutslaget (erytema migrans) behandlas direkt med antibiotika utan blodprov, medan blodprov används vid misstanke om spridd infektion. Långvarig antibiotikabehandling vid så kallad kronisk borrelia är omdiskuterad även här. Patienter som vill ha stöd kan vända sig till patientföreningar som Borrelia & TBE-förbundet, som delar erfarenheter och kan tipsa om vårdgivare med särskilt intresse för fästingburna infektioner.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online