År 1975 visste man egentligen inte att sjukdomen vi idag kallar borrelia existerade som ett eget diagnosbegrepp. Sjukdomen hade ännu inte upptäckts eller fått sitt namn – de första fallen av den amerikanska varianten av borrelia rapporterades först 1977 i staden Lyme i Connecticut, USA.
Det var under mitten av 1970-talet som läkare i Connecticut började notera en ovanlig ansamling av fall med ledinflammation och utslag bland barn och vuxna i området kring Old Lyme. Efter noggranna undersökningar kopplades symptomen till fästingbett, och sjukdomen döptes efter staden där de förstafallen identifierades.
Orsaken till sjukdomen – bakterien Borrelia burgdorferi – identifierades dock inte förrän 1981–1982 av forskaren Willy Burgdorfer. Innan dess fanns alltså ingen specifik diagnos att ställa.
Trots att diagnosen saknades behandlades många patienter ändå effektivt. Läkare kände sedan länge till hudutslaget erytema migrans, det karakteristiska röda ringformade utslaget som kan uppstå efter ett fästingbett, eftersom liknande fall hade beskrivits i Europa redan i början av 1900-talet.
Patienter med dessa symtom fick ofta antibiotika, exempelvis penicillin eller tetracyklin, vilket i många fall ledde till förbättring. Behandlingen var alltså i praktiken snarlik den som används än idag – skillnaden var att läkarna inte visste exakt vilken sjukdom de behandlade, eller att den överfördes av fästingar.
År 1975 fanns ingen formell kunskap om borrelia som sjukdom. Patienterna behandlades utifrån sina symtom, ofta med antibiotika, och det skulle dröja flera år innan sambandet mellan fästingbett, utslag, ledinflammation och bakterien Borrelia burgdorferi helt klarlagts.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online