Att återfå hjärnans funktioner efter ett koma beror på orsaken till, platsen för och svårighetsgraden av den skada personen drabbats av. De flesta patienter upplever viss förbättring över tid, men takten och omfattningen av återhämtningen är svår för läkarna att förutsäga. Varje patients återhämtningsväg är nämligen lika unik som det ursprungliga tillstånd som krävde behandling från första början.
Att hamna i koma är inte samma sak som att vara hjärndöd. Koma är i grunden ett tillstånd av djup medvetslöshet, som ibland beskrivs som ett bestående vegetativt tillstånd. Ett koma kan uppstå till följd av komplikationer från en underliggande sjukdom eller till följd av en plötslig, allvarlig huvudskada. Patienten förlorar medvetenheten om sin omgivning, medan andning, blodcirkulation och sömnmönster förblir relativt intakta.
Bedömningen av den möjliga återhämtningsvägen börjar med flera tester som ska fastställa komats natur och djup. Läkarna kontrollerar hjärnstammens funktion genom att försiktigt vrida på huvudet eller spola vatten i öronen, samtidigt som de observerar eventuella ögonrörelser. Onormala andningsmönster kan dessutom ge viktiga ledtrådar. Ovanligt stela kroppsställningar eller total avsaknad av rörelser signalerar däremot allvarliga tecken på hjärnskada och kroppslig dysfunktion. För att mäta medvetandegraden används ofta även standardiserade bedömningsverktyg, exempelvis Glasgow-komat-skalan.
Det kan vara mycket svårt att förutsäga graden av återhämtning. Medicinska experter är dock överens om att de största framstegen sker inom sex månader till två år. Enligt Rehabilitation Center of Chicago kan vissa patienter visa förbättring även efter den tidsramen. När en person börjar sova normalt och öppnar ögonen betraktas hen som på väg ur komat – även om hen ännu inte kan tala normalt eller följa enkla instruktioner.
Övergången till nästa fas, den posttraumatiska amnesin, innebär ofta de största utmaningarna för både patienter och vårdpersonal. Denna fas kännetecknas av desorientering och förvirring, där patienten inte vet var hen befinner sig eller hur hen kom dit. Agitation är ett annat vanligt problem som kan kräva särskilda åtgärder eller medicinering för att kontrolleras. Trots detta kan patienter lära sig grundläggande livsfärdigheter utan att minnas dem tidigare – något som ofta kallas procedurellt eller implicit minne.
Läkningsprocessen slutar inte när patientens vardagsminne kommer tillbaka, vilket betraktas som det sista skedet av återhämtningen. Minnen från tiden strax före olyckan kan aldrig återvinnas, och problem på det området kan kvarstå länge efter att återhämtningen är fullbordad. Ett koma varar sällan längre än två till fyra veckor, men patienterna kan behöva omfattande fysisk och kognitiv rehabilitering i månader eller år efter att de vaknat ur komat.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online