Meningit, eller hjärnhinneinflammation, är en inflammation i de skyddande membran som omger hjärnan och ryggmärgen – de så kallade meninges. Tillståndet kan ha flera olika orsaker, bland annat virus, bakterier och svampar. Det är avgörande att fastställa orsaken till inflammationen innan en lämplig behandling kan påbörjas. Dessutom saknar vissa former av meningit specifik behandling.
De två vanligaste formerna av meningit är viral och bakteriell. Bakteriell meningit är ett särskilt allvarligt fall eftersom den är mer aggressiv och svårare att behandla än den virala varianten. Virus svarar inte på antibiotika, vilket gör dem generellt farligare och svårare att behandla än andra patogener.
Andra orsaker till inflammation i hjärnhinnorna inkluderar malaria, svamp- och amöbainfektioner, användning av vissa receptbelagda läkemedel (enligt en studie av doktorerna German Moris och Juan Carlos Garcia-Monco) samt andra inflammatoriska tillstånd. Meningit kan ibland återkomma, exempelvis hos personer med shuntar eller nedsatt immunförsvar, såsom patienter med aids.
Eftersom konsekvenserna av meningit kan bli förödande för patienten rekommenderas det i allmänhet att behandling påbörjas så snart tillståndet misstänks (National Health Service). Behandlingen inleds med empiriska antibiotika – det vill säga antibiotika som riktar sig mot bakteriell infektion utan att man vet exakt vilken bakterie (eller om det ens är en bakterie) som orsakar symtomen. Behandlingen justeras därefter när orsaken till meningiten har fastställts eller när resistens misstänks.
Valet av antibakteriell behandling baseras på geografisk plats, ålder och andra faktorer. Detta skiljer sig från många andra tillstånd där behandling ofta inleds först efter att den specifika orsaken till symtomen har fastställts. Den tidiga insatsen är dock avgörande på grund av meningitens allvarliga och snabbt framskridande natur. Medan diagnosen utreds kan även andra symtom, såsom andningssvikt eller chock, behöva behandlas.
När en patient har konstaterats ha bakteriell meningit byts terapin ut mot ett antibiotikum som är specifikt för infektionen. Hos vuxna är det också vanligt att komplettera behandlingen med kortikosteroider som antiinflammatoriskt medel. En metaanalys ledd av A.M. Assiri drar slutsatsen att denna behandling är särskilt gynnsam i utvecklade länder med låg HIV-förekomst. Trots medicinsk intervention är dödligheten vid bakteriell meningit hög bland små barn och vuxna.
Viral meningit är i allmänhet mindre allvarlig än bakteriell meningit och saknar specifik behandling. Det finns ingen beprövad läkemedelsbehandling som motverkar viral meningit, och väletablerade åtgärder som vila i säng, vätskeersättning och smärtlindring är därför vanliga.
Svampmeningit (kryptokockmeningit), som är vanligare hos personer med nedsatt immunförsvar, kan behandlas – enligt en artikel av T. Bicanic och T.S. Harrison – med en kombination av amfotericin B, flucytosin och flukonazol. En amöba som kallas Naegleria fowleri kan också orsaka meningit hos människor. Detta är extremt ovanligt, men nästan alltid dödligt, och det finns ingen beprövad effektiv behandling mot N. fowleri.
Vaccination mot vissa orsaker till meningit har bidragit till en minskning av antalet fall. Antibiotika kan dessutom användas som förebyggande åtgärd för att skydda personer i närheten av någon som smittats av bakteriell meningit, enligt en studie ledd av A. Fraser.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online