Ett vanligt missförstånd är att alla neuron skulle ha exakt samma vilomembranpotential. I själva verket är potentialen inte densamma i sensoriska neuroner och interneuron, även om skillnaden är förhållandevis liten:
Förklaringen finns i cellmembranens olika uppsättning av jonkanaler. Sensoriska neuroner har en större andel natriumkanaler än interneuron, vilket gör att de kan generera kraftigare aktionspotentialer – en fördel när signaler ska ledas långa sträckor från kroppens receptorer till centrala nervsystemet.
Interneuron har däremot fler kaliumkanaler. Kaliumflödet ut ur cellen är den viktigaste faktorn bakom den negativa vilopotentialen, och ett rikligare kaliumläckage hjälper till att stabilisera membranpotentialen. Det är särskilt värdefullt för interneuron, vars uppgift är att integrera och bearbeta information inom nervsystemet.
Utöver jonkanalerna påverkas vilomembranpotentialen också av natrium–kalium-pumpen (Na⁺/K⁺-ATPas), som aktivt transporterar ut tre natriumjoner och in två kaliumjoner per förbrukad ATP-molekyl. Även cellens storlek samt jonkoncentrationerna på insidan och utsidan av membranet spelar roll.
Kort sagt: vilomembranpotentialen är snarlik men inte identisk i de två celltyperna. Skillnaden beror framför allt på den relativa förekomsten av natrium- respektive kaliumkanaler i membranet – en anpassning som speglar varje celltyps specifika funktion i nervsystemet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online