Nej, påståendet är falskt. Närvaron av en myelinskida ökar faktiskt hastigheten för utbredningen av aktionspotentialer i myeliniserade axoner jämfört med axoner som saknar myelinskida.
Myelinskidan fungerar som ett elektriskt isolerande hölje runt axonen. Detta skydd förhindrar att den elektriska strömmen läcker ut från membranet, vilket gör att signalen kan fortledas mycket effektivare längs nervfibern. Myelinbildningen sker genom gliaceller – oligodendrocyter i centrala nervsystemet och Schwanns celler i det perifera nervsystemet.
I myeliniserade axoner hoppar aktionspotentialen mellan så kallade noder av Ranvier – små oskyddade mellanrum i myelinet där jonkanalerna finns. Denna process kallas saltatorisk ledning, eftersom impulsen i praktiken "hoppar" från nod till nod i stället för att passera kontinuerligt längs hela membranet, som är fallet i omyeliniserade axoner.
Skillnaden är alltså dramatisk och förklarar varför stora delar av nervsystemet är myeliniserat – särskilt banor som kräver snabb respons, exempelvis motoriska banor.
Vikten av myelin blir tydlig vid sjukdomar som multipel skleros, där immunsystemet bryter ner myelinet. Resultatet är att nervimpulserna saktas ner eller helt blockeras, vilket ger symtom som muskelsvaghet, känselnedsättning och synrubbningar.
Påståendet är alltså inkorrekt. Myelinskidan accelererar i stället för att bromsa utbredningen av aktionspotentialer, främst tack vare saltatorisk ledning mellan noderna av Ranvier. Detta gör myeliniserade axoner avsevärt snabbare än deras omyeliniserade motsvarigheter.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online