
Miktion, alltså urinering, stimuleras i första hand av att urinblåsan fylls och att trycket inuti blåsan därmed ökar. När blåsan når en viss fyllnadsgrad skickar den signaler till ryggmärgen och hjärnan, vilket utlöser urineringsreflexen.
Blåsväggen är rik på specialiserade stretchreceptorer som känner av hur mycket blåsan töjs. I takt med att urinen samlas registrerar dessa receptorer det stigande trycket och sänder signaler vidare till ryggmärgen.
Signalerna från stretchreceptorerna leds till miktionscentrat i hjärnstammen, det så kallade pontina miktionscentrum. Detta centrum bearbetar känselinformationen och koordinerar hela urineringsreflexen.
Miktionscentrat aktiverar reflexer i ryggmärgen som gör att blåsmuskeln (detrusormuskeln) drar ihop sig, samtidigt som sfinktermusklerna i urinröret – både den inre och den yttre – slappnar av så att urinen kan passera.
Även om miktionen främst är en automatisk reflex kan hjärnan, framför allt hjärnbarken, styra processen medvetet. Vi kan i viss utsträckning undertrycka trängningen eller påbörja urinering genom att hämma respektive underlätta reflexen.
Flera fysiologiska tillstånd och yttre retningar kan också påverka urineringen:
Normalt uppstår behovet att urinera när blåsan innehåller cirka 250–400 ml. Det finns dock stora individuella variationer – vissa personer känner trängning tidigare, medan andra kan vänta längre utan besvär. Blir trängningarna mycket frekventa, smärtsamma eller svåra att kontrollera kan det vara klokt att kontakta vården för en medicinsk bedömning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online