Av kroppens tre huvudsakliga muskeltyper är hjärtmuskeln kanske den mest fascinerande – och den minst förstådda. Till skillnad från de släta och tvärstrimmiga musklerna i armar och ben blir hjärtmuskeln nästan aldrig trött. Den är nämligen byggd för att arbeta varje minut, dygnet runt, i årtionden utan uppehåll. Hur är det möjligt? Läs vidare för att upptäcka hemligheterna bakom hjärtats otroliga uthållighet.
Till skillnad från slät och tvärstrimmig muskulatur är hjärtmuskeln inte linjär. Istället bildar den ett förgrenat, korsande nätverk av muskelfibrer som drar åt i alla riktningar. Anledningen är att hjärtmuskeln ska kunna klämma ihop det som i grunden är en blåsa.
Föreställ dig en vattenballong: trycker du ihop den med ett bälte runt mitten blir en del av vattnet kvar inne. Klämmer du dock åt från alla håll och kanter pressas allt vatten ut. På samma sätt bildar hjärtmuskelns fibrer ett nätverk som klämmer ihop hjärtats kamrar och tvingar blodet antingen mot lungorna eller ut i hela kroppen.
T-tubuli, eller transversa tubuli, är de vägar genom vilka elektrisk stimulering når fram till och aktiverar muskeln. I hjärtmuskeln finns det färre T-tubuli än i skelettmuskulatur, men de är typiskt sett bredare och större. Det innebär att en större del av signalen kan nå fram och aktivera muskeln snabbt och effektivt.
Hjärtmuskeln verkar aldrig bli uttröttad, trots den extrema belastning som den konstanta verksamheten medför – den drar ofta ihop sig och slappnar av upp till två gånger per sekund eller mer. Hemligheten ligger i ett rikligt förråd av mitokondrier. Mitokondrier är cellernas kraftverk: de tar upp näringsämnen och genererar adenosintrifosfat, ATP, som är muskelns kemiska energikälla.
Dessutom kan hjärtmuskeln omvandla laktat till bränsle. Det betyder att hjärtat alltid har energi tillgänglig, även när resten av kroppen lider brist på näring.
För att hjärtmuskeln ska fungera effektivt krävs ett specialiserat elektriskt system som skickar signaler till rätt muskelavsnitt vid exakt rätt tidpunkt. Det måste exempelvis finnas en fördröjning mellan förmakens och kammarnas sammandragningar för att säkerställa att allt blod i varje kammare verkligen pumpas ut.
För att åstadkomma detta använder hjärtat sinusknutan, även kallad SA-knutan, som styr de elektriska impulserna till rätt del av hjärtat vid rätt ögonblick. Sinusknutan håller också musklerna under en lätt spänning kontinuerligt, vilket bidrar till ett jämnt blodtryck och en ständig beredskap inför nästa sammandragning.
Länge trodde forskarna att hjärtceller inte kunde regenereras och att de celler som gick förlorade vid en hjärtinfarkt eller annan skada var borta för alltid. Men en studie från Stockholm, publicerad i tidskriften Science den 3 april 2009, fann bevis för att hjärtceller faktiskt delar sig även efter att hjärtat är fullbildat – vilket innebär att hjärtmuskeln har en viss förmåga att regenerera sig själv. Hur hög regenereringstakten är vet man dock fortfarande inte säkert.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online