Hjärtminutvolym (CO) är ett mått på hundens hjärtprestanda och beskriver den mängd blod som hundens hjärta klarar att pumpa ut under loppet av en minut. Värdet kan beräknas genom att multiplicera hjärtfrekvensen med slagvolymen – den blodmängd som pumpas ut vid varje hjärtslag. När resultatet relateras till hundens kroppsvikt benämns det istället hjärtindex (CI). En hunds hjärtprestanda påverkas av flera olika faktorer.
Utöver hjärtfrekvens och myokardiell syreförbrukning (MVO2) avgörs hjärtprestandan hos hundar av följande faktorer:
Preload: hur mycket hjärtmuskelcellerna töjs under diastolen (fyllnadsfasen), innan sammandragningen.
Afterload: det motstånd som vänster kammare måste övervinna för att kunna pressa ut blod.
Kontraktilitet: hjärtmuskelns inneboende förmåga att dra ihop sig och kontrahera.
Distensibilitet: myokardiets förmåga att töjas efter en kontraktion för att rymma blod under hjärtats fyllnadsfas.
Kontraktionssynkronicitet: den koordinerade och effektiva sammandragningen av samtliga hjärtkamrer hos ett friskt hjärta, vilket ger en optimal blodutdrivning.
En ökning av hjärtfrekvensen till följd av förbättrad hjärtprestanda leder direkt till en högre hjärtminutvolym och ett högre hjärtindex. Samtidigt medför en snabbare hjärtfrekvens en ökad syreförbrukning i hjärtmuskeln (MVO2) och kortare tid för preload, vilket innebär att hjärtat hinner fyllas med en mindre blodvolym under diastolen.
En hög hjärtfrekvens minskar dessutom tiden för koronar genomblödning, vilket resulterar i ett lägre blodflöde till själva hjärtmuskeln – myokardiet.
Hjärtfrekvensen styrs normalt av det autonoma nervsystemet, där sympatisk stimulering ökar frekvensen och parasympatisk stimulering sänker den. Faktorer såsom stimulering via huvudet eller övergångar från vila till upphetsning kan påverka den autonoma stimuleringen. Även förändringar i andning och i baroreceptorernas aktivitet – receptorer som känner av och reglerar blodtrycksändringar – spelar in.
Bland övriga influenser finns Bainbridge-reflexen, som innebär att en ökad blodvolym höjer trycket i vänster förmak och därmed också hjärtfrekvensen. Även mekanoreceptorer mellan höger förmak och vena cava, respektive mellan vänster förmak och lungvenerna, har betydelse. Sjukdomstillstånd som takyarytmi (onormalt hög hjärtfrekvens) eller bradyarytmi (onormalt låg hjärtfrekvens) påverkar naturligtvis också frekvensen.
Hos en frisk hund i vila är tillgången på syre i hjärtmuskeln och dess syrebehov i stort sett i balans. En måttlig ökning av MVO2 möts av en motsvarande ökning av både hjärtminutvolym och koronarflöde. Om syrebehovet däremot inte täcks försämras hjärtprestandan genom minskad kontraktilitet, och rytmstörningar kan uppstå.
Ett ytterligare sjunkande hjärtminutvolym kan därefter följa, tillsammans med ett motsvarande minskat koronarflöde, vilket i sin tur förstärker de anaeroba förhållandena i hjärtmuskeln – om inte MVO2 i sig minskar.
En ökad kontraktilitet gör det möjligt att uppnå en större slagvolym, eftersom mer blod pumpas ut från hjärtkamrarna vid varje slag. Den minskar även preloaden, då kamrarna töms mer fullständigt. Högre kontraktilitet medför emellertid också en ökad syreförbrukning i hjärtmuskeln och en ökad hjärtminutvolym, vilken bör kunna kompensera för det förhöjda MVO2. Lyckas inte hjärtprestandan möta detta behov kan skadliga anaeroba tillstånd uppstå. Motsatta effekter inträffar när kontraktiliteten istället minskar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online