Hjärtat är en muskel som aldrig får vila, och precis som alla andra muskler behöver det en kontinuerlig tillförsel av syre och näring. Detta sköts av kranskärlen (koronarartärerna), som ligger på hjärtats yta och förgrenar sig djupt in i hjärtmuskelvävnaden så att alla delar av hjärtat försörjs med syrerikt blod.
När hjärtat drar ihop sig (systole) stiger trycket inne i hjärtkamrarna kraftigt. Detta tryck är för högt för att blod ska kunna passera genom kranskärlen. Kärlen kläms istället samman av det omgivande trycket från den spända hjärtmuskeln, vilket gör att blodflödet till hjärtmuskeln tillfälligt avstannar helt.
Trots att blodtillförseln bryts under varje slag tar hjärtmuskeln ingen skada. Orsaken är att hjärtats celler har förmåga att lagra syre – bland annat med hjälp av proteinet myoglobin – samt energirika föreningar som snabbt kan frigöras. Dessa reservlager används som bränsle under själva sammandragningen, tills nytt blod kan strömma in igen.
I samband med att hjärtat slappnar av (diastole) sjunker trycket inne i kamrarna. De sammanpressade kranskärlen öppnas då igen och blodet strömmar åter in i kärlen. Det är faktiskt under denna vilofas som hjärtmuskeln får huvuddelen av sitt syre och sin näring – ett faktum som gör diastolens längd extra viktig för hjärtats hälsa.
Att blodflödet i kranskärlen tillfälligt stoppas under sammandragningen är alltså ingen defekt, utan en välutvecklad skyddsmekanism. Den hindrar det höga trycket i hjärtkamrarna från att skada de fina kärlväggarna, samtidigt som hjärtmuskelns egna syrelager ser till att cellerna fungerar optimalt slag efter slag.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online