Humant papillomvirus (HPV) är en mycket vanlig virusgrupp som består av över 100 olika typer. Vissa typer kan orsaka cancer, medan andra är betydligt mer harmlösa. Viruset angriper huden och slemhinnorna och kan drabba både tonåringar och vuxna, kvinnor såväl som män. På grund av hur HPV verkar kan det "blockera" kroppens celler från att utföra sitt arbete med att förhindra överdriven celltillväxt. Vissa av dessa tillväxter kan i sin tur leda till flera former av cancer.
Det finns fler än 100 typer av humant papillomvirus, varav 30–40 är sexuellt överförbara. Bland dessa finns virus som orsakar vårtor som sprids genom direktkontakt. Vissa former av HPV är kopplade till tumörer i könsorganen, framför allt livmoderhalscancer. HPV kan också orsaka onormala tillväxter i underlivet och på livmoderhalsen. De flesta HPV-infektioner ger dock inga symtom alls. Vissa typer växer främst i den fuktiga genitala regionen och kan öka risken för livmoderhalscancer.
De "högrisk"-typer av HPV som sprids via sexuella kontakter omfattar bland annat typerna 16, 18, 31, 33, 35, 39, 45, 51, 52, 56, 58, 59, 68 och 69, samt möjligen andra. Dessa virus anses vara en huvudorsak till livmoderhalscancer. HPV kan även vara inblandat i cancer i slida, ändtarmsöppning, blygdläppar, svalget (inklusive mjuka gommen), tungbasen och tonsillerna. Hos män har HPV kopplats till peniscancer.
Det humana papillomviruset producerar proteiner som benämns E5, E6 och E7. Dessa proteiner blockerar cellernas förmåga att förhindra överväxt. Proteinet E6 stör det mänskliga proteinet p53, som normalt arbetar för att stoppa tumörtillväxt. Vissa HPV-typer klassificeras som lågrisk medan andra räknas till högriskgruppen. Lågriskvirus orsakar sällan cancer, medan högriskvirus med större sannolikhet kan göra det. Båda typerna kan dock ge upphov till onormala cellförändringar.
HPV kan orsaka infektion när viruset tränger in i kroppen genom ett litet sår, en fin spricka i huden eller ett skrubbsår. Smittan sprids främst genom hud-mot-hud-kontakt. Den HPV-typ som förknippas med genitala vårtor överförs via sexuella kontakter. Infektioner i munnen eller de övre luftvägarna (svalget) smittar genom oralsex. Det är ovanligt, men en mamma med HPV kan överföra viruset till sitt barn under förlossningen. Den resulterande infektionen hos barnet kan då visa sig i halsen eller på könsorganen.
Ju fler sexpartners en person har, desto större är risken att få i sig HPV. Har partnern haft många partners tidigare ökar även det risken. En annan riskfaktor är åldern vid diagnos. Enligt Mayo Clinic kan yngre kvinnor vara biologiskt mer mottagliga för viruset. Även unga män löper ökad risk, även om viruset inte diagnostiseras lika ofta hos dem. Ett försvagat immunförsvar utgör ytterligare en riskfaktor – detta kan bero på hiv/aids eller på läkemedel som medvetet dämpar immunsystemet, exempelvis efter en organtransplantation.
Gynekologiska cellprov (pap-test) kan användas för att upptäcka atypiska celler på livmoderhalsen och avgöra om en kvinna har fått i sig HPV. Eftersom HPV kan leda till livmoderhalscancer krävs alltid uppföljande provtagning. Det finns ingen motsvarande rutintest för män, men de bör regelbundet låta läkaren undersöka dem med avseende på symtom på anal- eller peniscancer.
Användning av latexkondom kan förebygga en del, men inte alla, HPV-infektioner. Täcks inte en vårtor av kondomen utsätts den partner som kommer i kontakt med vårtan för smitta. Idag finns effektiva vaccin mot HPV, och de rekommenderas för både flickor och pojkar – i Sverige erbjuds vaccinationen kostnadsfritt inom barnvaccinationsprogrammet. Dessutom utvecklas mikrobicider som ska hjälpa kvinnor att aktivt skydda sig mot HPV och därmed mot eventuell livmoderhalscancer.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online