Kroppen utsöndrar långsamt flera tungmetaller på egen hand, men deras toxicitet ökar med åren i takt med att de ackumuleras i kroppen. För att påskynda avgiftningen har en behandlingsform som kallas kelatering utvecklats. Terapin kan ge tillfälliga biverkningar, exempelvis smärta runt injektionsstället och en tillfällig brist på viktiga mineraler, särskilt kalcium. Dessa biverkningar är övergående, särskilt om behandlingen övervakas av en kvalificerad läkare, och bör vägas mot riskerna med att låta metallerna fortsätta att ansamlas i kroppen.
Syftet med ett kelaterande ämne är att binda till giftiga metaller i kroppen, som kvicksilver och bly, så att de kan utsöndras via urin och avföring. Sådana metaller lämnar inte kroppen lätt utan samlas istället upp under många år. Detta är anledningen till att giftiga metaller koncentreras högst upp i näringskedjan – exempelvis hos stora fiskar som tonfisk och svärdfisk. Rovdjur lagrar de metaller som deras byten intagit, vilka i sin tur samlat på sig metaller från sina egna byten. Många människor behöver därför avlägsna tungmetaller på grund av fisken i kosten. Dessutom saknar vissa personer de gener som krävs för normal utsöndring av tungmetaller.
Dimercaptosuccinisyra (DMSA) och 2,3-dimercaptopropansulfonat (DMPS) är FDA-godkända läkemedel för att avlägsna bly från barn. DMPS är också effektivt mot kvicksilver och andra giftiga metaller. Etylendiamintetraättiksyra (EDTA) används oftare vid blyförgiftning än vid kvicksilverförgiftning, men används även för att sänka järnnivåerna efter upprepade blodtransfusioner.
På grund av allvarliga biverkningar vid höga doser genomförs kelateringsterapi i flera sessioner med låga doser – ibland upp till ett år. Biverkningarna är så pass allvarliga att kvicksilveramalgam bör ersättas med keramiska fyllningar innan behandlingen påbörjas. Anledningen är att se om tungmetallnivåerna kan sänkas tillräckligt utan att behöva utsätta sig för biverkningar, eftersom fyllningar som kontinuerligt frigör kvicksilver annars skulle öka antalet behandlingssessioner.
Den vanligaste biverkningen av EDTA som injiceras intravenöst är en brännande känsla runt injektionsstället. EDTA kan också sänka nivåerna av vissa vitaminer och mineraler, varför kosttillskott efter varje behandling rekommenderas. Vitamin- och mineralnivåer bör övervakas under och efter varje kelateringssession, framför allt för att undvika sänkta kalciumnivåer. CDC (den amerikanska smittskyddsmyndigheten) har rapporterat dödsfall i samband med kelateringsterapi orsakade av kalciumbrist. Läkare bör därför kontrollera kalciumnivåerna regelbundet under hela behandlingen.
DMSA kan orsaka gaser, diarré, uppblåsthet och magbesvär på grund av sitt svavelinnehåll.
DMSA kan även dra ut nyttiga metaller ur kroppen, som zink och koppar. Därför bör ett zink-/koppartillskott tas dagligen under behandlingen. Det är viktigt att förhållandet mellan zink och koppar är 10:1.
DMPS är kraftfullare, och därmed farligare, än DMSA. Ämnet kan dra ut nyttiga metaller som zink och koppar ur kroppen, och det kan dessutom tömma så mycket kvicksilver i njurar och lever att dessa skadas permanent. Eftersom det finns mindre farliga alternativ för att avlägsna kvicksilver bör DMPS inte användas utan ett mycket starkt skäl, exempelvis sin överlägsna förmåga att kelatera arsenik.
Vid bedömning av kelateringens biverkningar behövs en jämförelse för att sätta dem i perspektiv. Biverkningarna av att lämna tungmetallerna kvar i kroppen är betydligt allvarligare.
En longitudinell studie över 18 år, kallad "The Third National Health and Nutrition Examination Survey" (NHANES III), fann att redan en blynivå över 2 mikrogram per deciliter blod gav dramatiskt ökad risk för hjärtsjukdom och stroke. Risken för hjärtinfarkt ökade faktiskt med 150 procent.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online