En lyckad behandling av blyförgiftning kräver ofta samordning av flera olika metoder, däribland kelateringsterapi. Kelatering är en riskfylld procedur som används för att spola ut giftiga tungmetaller ur kroppen. Metoden används vanligtvis endast vid kritiska tillstånd, och kelateringsterapi bör administreras av en legitimerad läkare i en klinisk miljö.
Kelateringsterapi ges antingen intravenöst eller i olika former för oral användning. Vårdpersonal använder behandlingen med stor försiktighet på grund av potentiellt farliga interaktioner mellan kelateringsterapi och blyförgiftning. Kelateringens fördelar diskuteras fortfarande inom den medicinska världen, men de allvarliga risker som är förknippade med ingreppet är allmänt erkända.
Kelateringsmedel tas upp i kroppen via munnen eller genom intravenös infusion. Medlen, så kallade kelatorer, söker upp metaller (inte enbart bly) som de kan binda till. När en bindning har bildats mellan bly eller annan metall och en kelator kan den nya föreningen utsöndras via urinen. Kelateringsterapi avgiftar på så sätt kroppen genom att omvandla blyet till former som kroppen själv kan hantera och göra sig av med.
Framgången med kelateringsterapi vid blyförgiftning bedöms enbart utifrån minskningen av blyhalter i blodprov. Behandlingen kan anses effektiv för att reducera giftiga metaller i kroppen men har inget annat terapeutiskt värde. Kelatering kan hjälpa till att minimera skadorna i samband med blyförgiftning genom att avgifta kroppen, men den kan inte ångra skador som redan har uppstått. Mayo Clinic varnar för att hjärnskador orsakade av blyförgiftning är irreversibla. Skador på organ förbättras inte heller genom kelateringsterapi. ClinicalTrials.gov pekar på bristande bevisad effekt som ett hinder för en mer utbredd användning av metoden.
Vid mindre allvarliga fall av blyförgiftning är kelateringsterapi inte alltid nödvändig. Läkare inleder normalt behandlingen med mindre invasiva åtgärder, exempelvis att ta bort blykällan från patientens miljö och att göra kostförändringar. Kelatering kan rekommenderas om regelbundna kontroller visar att blodets blynivåer fortfarande är förhöjda efter att andra metoder har prövats.
Kelateringsterapi är ofta det första angreppsättet vid akut vård av svår blyförgiftning. Blodprover eller observation kan avgöra om halten av giftigt bly i kroppen är kritisk. Behandlingen undviks i allmänhet på grund av de specifika faror som är kopplade till blyförgiftning och kelatering, men den utgör ändå ett viktigt verktyg vid extremt allvarliga fall. Vissa myndigheter rekommenderar att akutvårdspersonal omedelbart påbörjar intravenös kelatering så snart blyförgiftning misstänks.
Kelateringsterapi kan i vissa situationer förvärra förgiftningen. Åtgärder måste vidtas för att säkerställa att blykällan har eliminerats, annars riskerar patienten en allvarligare förgiftning vid återkomst till den drabbade miljön. WebMD varnar för att kelateringsterapi, utöver att spola ut giftiga metaller ur kroppen, även kan göra kroppen mer mottaglig för ny exponering. Kroppens absorption av metaller ökar under processen, vilket gör det nödvändigt att patienten inte vistas på en kontaminerad plats förrän risken för exponering helt har eliminerats. Den amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC rekommenderar att även oral kelatering, som är skonsammare än intravenös behandling, endast utförs under blyfria förhållanden.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online